Cyberpunk sci-fi framtid

Om jag inte varit upptagen med att fokusera på att inte ramla ner från det smala järnröret hade jag skrattat högt åt marodörernas naivitet när de lämnade sina farkoster obevakade. Vore jag bara en gnutta mer omoralisk hade jag enkelt kunnat frikoppla en av dem helt och hållet, men jag nöjde mig med att endast stjäla några grundläggande energireaktorer.
Jag sprang med lätta steg över järnrören som fungerade som preliminära broar mellan de höga byggnaderna i utkanten av Kitakushika-distriktet. Trots att oberäkneligt många kunde inplantera nya beståndsdelar och modifikationer till ens kropp hade jag bara låtit en komponent installeras; min shisutemu, som berättade att jag för tillfället befann mig 121,72 våningar över marken.

En skugga uppenbarades plötsligt några meter framför mig, och jag saktade förvånat ner. Jag insåg till min fasa att det var en av distriktsmaktens spekulanter; ett modifierat kattdjur vars kropp mestadels bestod av den nyaste teknologins maskinutrustning. Dess uppgift var att identifiera lagbrytande marodörer, och i brist av ett ID-chip klassades jag bland de farligaste brottslingarna.
För att fly undan kattdjuret lutade jag mig bakåt och kände hur min kropp sakta började falla mot det gapande tomrummet mellan skyskraporna, och svor högt när jag bevittnade maskindelarna falla ur min famn.

Precis som majoriteten av de högbebodda hade mina slitna kängor magnetiska sulor, vilket fick mig att hänga uppochned i ena foten, vars sula satt som fastklistrad i järnrörets undersida. Efter en blick neråt började jag genast flina. Bara 17,372 våningar nedanför fanns en balkong nästan alltför lägligt utplacerad. Jag såg några av komponenterna utspridda runt det lilla utrymmet och log ännu bredare.
Jag sträckte mig efter skon och programmerade den för en mjuk landning innan jag sänkte magnetstyrkan med 68%. Den lossnade omedelbart, och jag föll. Med en lätt duns landade jag på balkongen, och skulle just återställa skon i neutralt läge igen när jag kände en cylinder pressas mot mitt bakhuvud.

Långsamt vände jag mig om och tittade rakt in i mynningen på skjutvapnet CRYOTIC34N62. ”Döda inte mig så dödar jag förmodligen inte dig heller”, sade en alltför välbekant röst bakom vapnet.
”Jag har definitivt saknat dina dödshot, Masako”, sade jag och kände hur det ryckte i mungiporna där jag stod utsatt för kvinnans makt.
Hon skrattade högt, men sänkte inte vapnet som vilade stadigt i hennes hand. ”Så varför har du inte trillat förbi tidigare?” Rösten var lika sträv som alltid, men som vanligt när hon talade med mig lät hon en viss mjukhet leta sig in i tonen.
”Du skrämmer mig för mycket”, ljög jag, för självklart var det inte sant. Masako och jag hade varit allierade i mitten av tonåren. Vi var båda utstötta rebeller; hatade av alla utom varandra. Båda saknade ID-chip och bostäder såväl som förlitlig utbildning, vilket gjorde varje dag till ett äventyr, något vi älskade mycket mer än vad ett statligt medlemskap kunnat erbjuda.
”Inget skrämmer dig”, svarade hon och sänkte äntligen skjutvapnet så jag fick se henne igen.

Lika vacker och skräckinjagande som alltid stod hon klädd i endast en ärmlös jeansjacka och en kjol, vilket avslöjade alla hennes maskindelar som slingrade sig runt kroppen likt en kinesisk drake. Hennes mörka hy fick de ljusa komponenterna att gnistra som stjärnor runt hennes slätrakade huvud. Som vanligt tappade jag andan när jag såg henne.
”Din skönhet skrämmer mig”, fick jag fram mellan andetagen, och när ett nervöst skratt flydde mina läppar tittade jag skamset bort. Luggen föll över ansiktet och dolde mina hettande röda kinder.
”Om du vill ragga på mig får du ge komplimanger för mitt intellekt, bruden”, hon lade huvudet på sned. ”Jag må vara supersnygg, men min hjärna kommer upp i sexton miljoner megabit i sekunden, så öka gärna mitt ego på den fronten istället.”

Hon strök sakta ett finger längs min kind tills hon nådde min shisutemu bakom örat. Jag förstod direkt att det inte var den kvinna jag spenderat mina tonår med framför mig, då hon var inkapabel att vidröra andra människors komponenter på grund av ett systemfel.
En nanosekund senare riktade jag min modifierade kniv mot kvinnan framför mig. Hon rörde sig inte en millimeter.
”Var det där verkligen smart?” frågade hon lugnt, och jag spände käken. Hon sträckte sakta på sig medan hon granskade mig kritiskt; som en överbefälhavare inspekterar en ny skranglig rekryt.

Plötsligt mindes jag kattdjuret från järnrören, och slog mig mentalt över ansiktet. Självklart var det en fälla, och Masako var inte här. Framför mig materialiserades spekulantens form medan Masako försvann, vilket bevisade mina misstankar. Distriktsmakten hade hittat mig och använt mitt undermedvetna för att lura mig genom att framstå som min gamla tonårskärlek.
Smart drag, men jag tänkte minsann inte låta dem få tag på mig. Jag tog sats från den platinabelagda ytan och kastade mig över balkongens reling. Jag skulle aldrig låta dem få tag på mig.