Paralympics är över för denna gång. Under tävlingen som varit har Daniel Gustafsson sett hur landslagskamraterna Linus Karlsson och Emil Andersson tog hem en silvermedalj i bordtennis. Nästa gång hoppas han på att vara med själv.
– Man måste få ett visst antal rankingpoäng för att komma med i tävlingar som VM och OS. Hade jag kommit med i landslaget tidigare hade jag nog åkt med till Rio.
Internationella tävlingar
För att ta sig till de stora tävlingarna måste man först ställa upp i internationella rankingtävlingar. I Sverige anordnas inga sådana inom parabordtennis.
– Det är några rankingtävlingar per månad runtom i hela världen. Jag började spela i november förra året och spelade min första utomlandstävling i Rumäninen i juni. Jag kom tvåa i min klass och slog en som var rankad tia i världen. Det är roligt att få spela utomlands, det blir lite mer som en morot och känns speciellt.
Startade tidigt
Det var i fiol som Daniel togs ut till paralandslaget i bordtennis. Trots att han med sina 18 år är landslagets yngsta medlem har han hunnit spela pingis i elva år.
Att hans pingiskarriär började inom vanlig bordtennis tror Daniel har påverkat hans utveckling inom parapingis positivt.
– Jag började när jag var sju och blev seriös när jag fyllde tolv. Det gick rätt fort att bli bra i parapingis eftersom jag spelat vanlig pingis innan. Det är lite annorlunda, är mer placeringsspel inom parapingis. Tror att det är bra att inte börja med det för tidigt.
Nervskada i armen
Daniel har en nervskada i vänsterarmen som gör att den är svagare och mindre rörlig än högern. I parapingisens elva skadeklasser placerar det honom på klass nio, där klass tio är lindrigast. Klass sex till tio är för stående spelare och ett till fem för rullstolsburna. Medan klass elva är för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
– Jag har en plexusskada som gör att jag till exempel inte kan göra vissa styrkeövningar. Det var värre när jag var mindre. Men eftersom jag tränar mycket påverkar det mig inte speciellt. I pingisen gör det att jag håller lite annorlunda.
Mycket tid
Mellan sju till åtta pass i veckan brukar Daniel träna och så ofta som möjligt brukar han försöka ta sig till Motala för att spela med lagkamraterna.
– Jag spelar för Motala som är Sveriges största parapingisklubb och tränar med Emil och Linus som kom två i lag nu på Paralympics.
Att han denna gång fick nöja sig med att heja på kamraterna via TV-rutan istället för att vara med själv ser inte Daniel som något negativt, utan snarare tvärt om.
– Jag har följt Paralympics mycket i år eftersom jag känner ch tränar med dem. På ett sätt är det bra att jag inte kom med. Jag är hellre med och spelar i EM och några mindre tävlingar först än att börja med det som är allra störst.
I april bär det av till EM i Slovenien och till nästa sommar går Daniel ut gymnasiet. Efter det hoppas han att på riktigt kunna upptäcka hur långt han kan gå inom sporten.
– Eftersom jag tycker det är så kul vill jag se hur bra jag kan bli. Spela ett år på heltid och testa att satsa mot nästa Paralympics i Tokyo år 2020. Mitt långsiktiga mål med parapingisen är att göra bra utomlandstävlingar och att ta medalj på mästerskap.