”Det är över, det är verkligen över”

Jag vann!
Nu är det över. Det är verkligen över. Jag har aldrig darrat så mycket som jag gör just nu, till och med sänglakanen skakar. Rosetten jag hade i mitt hår förut har åkt ner, och mitt hår är alldeles klibbigt av svett och är rufsigt, jag kan även känna hur mitt hjärta slår.
Man skulle kunna tro att det kommer åka ut ur min bröstkorg, men jag måste lugna mig. Jag kan inte låta mig själv gripas av mer panik, inte nu.

Jag hör hur pappa slutar med sitt skrikande, och hör snart små tassande steg. Jag vågar inte öppna ögonen först, men jag känner snart att något lägger sig ned på mitt knä.
Jag öppnar ögonen långsamt och märker nu att Buster, valpen jag fick i julklapp två år sedan, ligger i mitt knä och tittar upp på mig.
Ett leende bildas på mina läppar innan leendet blir till en ledsen min, och jag grips av panik åter igen. Jag känner hur mina ben börjar skaka, och hur jag nästan börjar gråta.
Det är över. Det är äntligen över. Om mamma var här så skulle hon ha sagt till pappa direkt, hon hade skällt ut honom, det vet jag.

Mamma är inte här. När jag var yngre sa pappa alltid att mamma var på en bättre plats, i en bättre värld. Jag vet inte om jag trodde honom, men hon är helt klart i en bättre värld. Jag kan känna hur mina ben och armar värker, han gick för långt den här gången, mycket långt. Men hur kunde jag stoppa det?
Jag var ju bara hans dotter, hans meningslösa dotter dessutom. Jag blundar igen, att hålla tårar inne är inte det lättaste just nu, men jag får inte gråta. Jag kan inte låta detta sänka mig, inte nu.

Buster börjar gny, vilket får mig att öppna ögonen igen. Jag märker snart att han har sina små bruna ögon på min kind, på det blödande såret. Jag höjer min hand till min kind och torkar långsamt blodet från såret. Det gör ont, men det är över.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte på det här i skolan på morgonen, och hur mitt hjärta redan då började bulta som tusan. Jag kommer ihåg hur lärarinnan frågade mig om hur det stod till, jag svarade med att allting var bra. Hon trodde mig.
Jag tittar snart ner på min kjol, det var min mammas kjol. Den brukade vara i en fin pastellrosa färg, nu är den inte det. Den är helt uppriven och har nu en ful rödaktig färg, jag antar att det är min vecka nu, min tid att blöda.
Jag tittar ner på Buster, han verkar också vara lite orolig. Buster går snart ner från mitt knä och går till pappas liggandes kropp vid tröskeln. Det är över. Det är äntligen över.

Jag lägger ner den lilla pistolen jag höll i på mitt nattbord och står långsamt upp. Jag insåg kvällen innan att pappa inte hade något lås på sitt vapenskåp, men varför skulle han ha det? Han var aldrig en vettig man ändå, det kan jag lova.
Jag går sakta fram till hans kropp och tittar ner på honom, han blöder från hans bröstkorg. Nu känner jag inte panik längre, men jag känner hur jag fylls av sorg. Det kanske inte var den bästa saken att göra, men jag kunde inte stå ut med hans små ”lekar” längre.
Jag kommer ihåg hur jag brukade leka kurragömma med honom när jag var ungefär 10 år, och hur han alltid blev så glad när han hittade mig, han sa alltid att han hade vunnit mig då, som om jag var ett pris.

Buster lägger en tass över hans mage, och jag tar ett djupt andetag. ”Jag vann” säger jag och blänger lite på pappa innan jag går ut från mitt rum och hör sirener, troligtvis från polisen, men det är över nu.