Sjön Illern ligger cirka sju kilometer öster om Målilla och är en sjö med en lång och spännande historia. Redan på vikingatiden började vi människor använda oss av sjön, då för att ta upp sjömalm som senare användes för att framställa råmalm. Kanske är det sjöns långa historia som givit upphov till alla de sägner och historier som omgärdat den. Den allra mest omtalade är den om gårdsfrun och den förlorade skatten:
Danskarna härjade vilt i området och brände ner gård efter gård. Skräcken spred sig bland byarna och nu tvingades folket till ett val: Att fly för att skydda sig från döden eller på olika sätt skydda sin gård och sin egendom från att förgöras av dansken.
Gårdsfrun på Hagelsrum hade just fått förvarningar om att dansken var på väg. Hennes första tankar gick till hennes älskade värdesaker. I panik packade hon ihop sin värdefulla skatt, lastade en släde och gjorde sig redo för att ge sig ut i natten. Precis när hon ger sig av med sina hästar och släden når dansken gården och ser henne försvinna ut i den kalla och mörka vinternatten. Gårdsfrun är väl medveten om att hon lämnar spår efter sig i snön och en tanke börjar formas. Hon sätter av mot sjön Illern som nu är helt upplyst av månskenet och den vita snön. Ljudet av piskrapp och frustande hästar fyller den i övrigt tysta natten kring sjön. Gårdsfrun sätter kurs mot Åsjögle över sjön och kommer farande i en rasande fart ut på isen.
Gårdsfrun vet att dansken är efter henne, spåren i snön kommer att leda dem rätt till henne och hon har insett att det inte är någon idé att fortsätta. Hon håller in hästarna, hoppar av och hastar fram den yxa som hon tagit med sig på färden. Hon slänger sig på knä och börjar förtvivlat hugga i isen. Vid de få tillfällen hon tillåter sig att stanna upp och hämta andan kollar hon oroligt bort mot Ekenäsuddens spets där dansken när som helst kommer att dyka upp. Men nu börjar vattnet stänka under yxan och till gårdsfruns stora lycka ser hon den stora isbiten börja guppa framför henne i den färdiga vaken. Snabbt släpar hon kistan från släden och skjuter i skattkistan i vaken för att se den försvinna ner i det mörka vattnet.
Ingen tid att förlora, gårdsfrun är snabbt uppe på släden igen och jagar på hästarna för att börja färden hemåt för att söka skydd. När hon svänger in på Fjärrsjöviken ser hon dock danskarna komma, fyra ridande soldater som har satt kursen rakt mot henne. Gårdsfrun vänder och jagar nu istället hästarna längst stranden in mot Björnhultsviken men hennes öde är redan beseglat. Soldaterna når alldeles strax ikapp henne och när morgonen gryr hittar ortsbefolkningen gårdsfruns genomfrusna och pryglade kropp hängandes från ett träd på en ö utanför Björnhult. Sedan den dagen är ön kallad för "fruön".
Att hitta en förlorad skatt i sjön och bli förmögen är en tanke som rört sig hos många människor i trakten genom tiderna. Sägnen har verkligen satt fantasin i rörelse hos ortsborna vilket visat sig av all skrock och vidskepelse som vuxit fram kring hur man ska göra för att få kistan ur sjön. Enligt vissa krävs absolut tystnad för att kunna bärga skatten och så snart tystnadsplikten bryts försvinner kistan oundvikligen ner i djupet. Enligt andra ska kistan flyta upp till ytan varje midsommarnatt och visa sitt glittrande innehåll.
Berättelsen om gårdsfrun som ger sig ut i natten med sin skatt finns nedskriven i flera hembygdsböcker från 1800-talet i Mörlunda och Kristdala i lite olika formuleringar. Den version ni just läst här har hembygdsforskaren Linus Karlsson och Vimmerby Tidning formulerat baserat på skrifterna. När händelserna i berättelsen skulle ha utspelat sig är inte helt klarlagt:
– Danskarna var här och härjade i området år 1612, men personligen tror jag att det var svenska rövare som jagade ifatt gårdsfrun. Enligt Eriks krönikan så brändes nämligen Hagelsrums slott ned av rövarna under Engelbrektsupproret år 1434 så historien kan även härröra från den tiden.
– När man pratar om Illern i det här området så känner de flesta till historien. Berättelsen känns evig och det har till och med skrivits låtar om den, "Silverskatten" av bandet Livfens.
• Artikelserien är ett samarbete mellan hembygdsforskaren Linus Karlsson och Vimmerby Tidning.