Det nya året anlände utan stress och ångest för de 21 övernattande hundarna på Solneviks Djurpensionat i Vrånganäs.

- Det gick jättebra, var inte en hund som reagerade, berättar en lättad Marie Solnevik på morgonen den första januari.

Sedan pensionatet startade 2005 har Marie varje nyårsnatt stått på trappen och lyssnat ut i mörkret för att höra om det är någon av de övernattande hundarna som mått dåligt.

- Jag håller mig vaken tills att alla smällar avtagit och står och lyssnar. Jag kan inte springa runt hos dem för det gör jag inte i vanliga fall. Då känner de på sig att det är något ovanligt som händer. Hundar är sådana vanedjur.

Som ansvarig för hundarna innebär nyår alltid ett orosmoment och flera månader i förväg tänker Marie på det kommande 12-slaget.

- Nu kan man dra en lättnadens suck. Det är just innan det börjar skjutas som det är ångest. Jag har ansvaret för dem och det är ett förtroende som jag fått av ägarna. På nyår är det vissa som kommer hit just för att de är rädda för smällare jag känner ett extra ansvar. Nu är det tio månader kvar innan jag behöver börja oroa mig igen, berätta hon och skrattar lättat.

I likhet med andra år var hundpensionatet helt fullbokat inför årsskiftet. Redan i slutet av oktober behövde Marie börja sätta upp hundar på väntelistor.

- Jag har många stående bokningar som står från år till år just på grund av smällarna. Det är inte för inte som jag har detta.

En av dem som haft sin hund boende på pensionatet under natten är Torgny Kullberg.

- Vi var bjudna på 40-årsfest och då passade det inte att Doris följde med, och så är det det där med raketerna som hon tycker är väldigt jobbigt. Det är ett privilegium att kunna få lämna henne här, det är smidigt, enkelt och tryggt.

Det här årsskiftet gjorde det nya året intåg under stillsamma former på pensionatet precis som vanligt.

- Det händer att vi hör raketer från Virserum, Målilla och Järnforsen, men det är bara de dova smällarna som hörs. Det är det vinande ljudet som ger hundarna panikångest. Om man en gång sett en hund med panikångest hoppas jag att man har det i sitt hjärta att sluta skjuta raketer. Det är det plötsliga och oväntade, något som de inte kan få grepp om, som gör dem rädda.

Själv tycker Marie att det verkar som att fler och fler börjar bli medvetna krig vilken effekt fyrverkerier kan ha på djur. I år menar hon att nyårsfirandet märktes mindre än vanligt.

- Det verkar som att det bli mindre och mindre raketer. I år började det vid 22-tiden med en liten smäll men hunden som jag var ute och gick med då vred inte ens på huvudet, trots att han är rädd för raketer. Sedan var det lite dova knallar till 20 över tolv, men efter det var det knäpptyst.