Sascha Clarissa Carlswärd Creutz tilltalades av arkitekturen på slakterihuset. Nu blir hon bara ledsen och tycker det är sorgligt hur brandresterna fått ligga kvar i ett år.
På eftermiddagen den 23 september utbröt en kraftig brand i det gamla slakteriets lokaler på södra industriområdet.
Vår reporter Olof Carlson var på plats och följde brandutvecklingen.
– När jag kom dit var det en makalös rökutveckling, säger han. Har aldrig sett något liknande.
Lena Loiske följde också arbetet, som närmaste granne.
– Jag fascinerades av hela organisationen och brandmännens arbete med att begränsa spridningsrisken, säger hon.
Nu, ett år efter branden, är hon däremot väldigt besviken på utsikten från de flesta av villans fönster.
– Hela ruinen andas förfall och att den här kommunen är på fallrepet. Jag tror rent av att det drar ner villapriserna här i kvarteret. Så skulle i alla fall jag tänka, säger Lena Loiske och tillägger:
– Vi förstår problemet med att hitta en ägare, men förstår inte att det ska behöva ta så lång tid att få klarhet i ägarförhållandena. Det tycks inte som lagen är skriven för att någon ska överge sin egendom, utan en lagändring borde till.
Arbetet med att snygga upp på tomten har helt gått i stå. Nu ser det dock ut att ta ett viktigt steg framåt, genom det äganderättssammanträde som Lantmäteriet bokat till den 20 oktober.
– Fokus ligger på att få bort sophögen så fort som möjligt, på ett eller annat sätt, säger kommunens utvecklingschef Lars Gjörloff, som håller med om att det är en skamfläck.
– Jag tycker synd om grannarna och dessutom är det en av infartsvägarna till Hultsfred. Vi äger dock inte frågan utan har gjort allt vi kan för att påskynda Lantmäteriet. Så vi är jätteglada att mötet blir av och hoppas att de sedan kan peka på någon som anses vara lagfaren ägare.
Bert Olausson är tidigare granne och reagerar också på brandruinen och att det tagit så lång tid att få fram en ägare.
– Som det står nu är det en skam, kort och gott. En skamfläck för Hultsfred, säger han.
Varje dag i ett års tid har Sascha Clarissa Carlswärd Creutz gått förbi platsen, när hon rastat hundarna. Hon suckar högt över ruinen av den fastighet hon en gång imponerades av.
– Arkitekturen tilltalade mig, med de låga fönstren och stockrosor framför, säger hon. Men så blev den otäckare med tiden och ett tillhåll.
Vad tänker du idag, när du går förbi?
– Det ser förfärligt ut. Det är så sorgligt att inget hänt på ett år. En skandal. Jag lider faktiskt med de som bor här, som ser det här morgon, middag, kväll.