â Det Ă€r viktigt, sĂ€ger Kenneth RosĂ©n, ordförande i FĂ„gelklubben, eftersom det Ă€r mĂ„nga andra arter som sothöns och doppingar som gĂ€rna vill hĂ„lla till i nĂ€rheten av skrattmĂ„sarna.
Tidigare har det funnits en ganska stor skrattmÄskoloni i Lönnekullaviken, pÄ östsidan av sjön Hulingen. Men den minskade kraftigt fram till för nÄgra Är sedan.
â Det beror antagligen pĂ„ att skrattmĂ„sarna vill ha vatten runt sina bon för att skydda sig mot rovdjur, berĂ€ttar Kenneth RosĂ©n. Men hĂ€r i Lönnekullaviken har vassen vuxit till sig och perioder av lĂ„gvatten har rĂ€var och andra kunnat ta sig ut till bona.
Klubbens medlemmar sÄg med förfÀran pÄ hur kolonin minskade, och tanken pÄ att bygga hÀckningsflottar en bit ut i sjön vÀcktes.
â PĂ„ ett stĂ€lle i SkĂ„ne hade man provat, och vi tĂ€nkte att det kan vi göra ocksĂ„.
Det var för nÄgra Är sedan som flottarna kom pÄ plats och med tiden har de hunnit bli ganska slitna av vÀder och vind, sÄ nu i helgen togs de i land för en grundlig renovering, innan de sattes tillbaka för den nya sÀsongen. PÄ bekvÀmt kikaravstÄnd frÄn fÄgeltornet i JÀrnudda.
â Vi vill ju kunna följa livet pĂ„ flottarna, sĂ€ger Kenneth RosĂ©n.
SÄ hÀr lÄngt kan klubbens medlemmar konstatera att experimentet med hÀckningsflottar fungerat. Sakta men sÀkert har skrattmÄskolonin börjat öka igen. Och med den har ocksÄ doppingar, sothöns och andra börjat komma tillbaka i större skaror.