Det började redan på mellanstadiet med spelningar. Filip Olvenius till höger.
Vi måste börja med att fråga hur man kommer på ett bra artistnamn?
– Jag hade sådan jäkla ångest och skrev en lista över tänkbara namn. Då fastnade jag för The Indigo Echoes och googlade för att se om det var någon annan som hette så, säger Filip Olvenius.
Det visade sig att Duke Ellington hade en låt som hette Indigo Echoes från 1930-talet. Det tyckte Filip Olvenius var “coolt”. Men det finns inga som helst likheter mellan Filip Olvenius och jazz och blues, mer än möjligtvis en dragning mot det melankoliska och eftertänksamma.
Stilen han verkar i är en “blandning av Indie-klingande gitarrer, ambient-elektroniska synthar och Americana-inspirerande texter”. Det här måste vi reda ut vad det är för något. Vi börjar med gitarrsoundet.
– Det är elgitarrer med mycket reverb, overdrive och chorus, säger Filip Olvenius.
Vilket betyder ljudeffekter med mycket efterklang, lite spräckt i sin karaktär och med dubblerat gitarrljud – som en kör. Syntljuden programmerar han själv och lägger som en “djupare soundmatta” som ger den speciella känslan. Hans sångtexter är inspirerade från den amerikanska folkmusiken där berättelserna står i fokus.
Hur hittade du ditt egna sound?
– Jag är inspirerad av många artister, Deportees, Oasis, Sara Klang, The Cure, Pulp, men under min utbildning i London, kunde jag släppa pressen av att leva upp till de föreställningar om hur en musiker skulle låta och vara. Det var då jag kunde landa och känna mig mer trygg och lita på mina egna instinkter. Min låt Simply just living blev startskottet på det. Den är mer enhetlig och inte så spretig, säger Filip Olvenius.
Debuten skedde på mellanstadiet på fritidsgården i Hultsfred, innan målbrottet. Kompisbandet hade övat och var riktigt taggade. Det var bara hans klass som hade hört dem innan. På repertoaren stod låten 800 grader av Ebba Grön.
– Dagen innan hade jag tappat rösten. Vi körde ändå, men efter två låtar fick vi avbryta. Det gick inte, säger Filip Olvenius.
Det var inte något som skulle sätta stopp för karriären. Det dröjde inte länge förrän det kom fler spelningar och då höll rösten och har gjort sedan dess. I dag är han 26 år.
– Vi hade ett väldigt starkt driv och det var mitt enda stora intresse. Det är lika starkt idag. Jag kan ägna många timmar i studion, säger Filip Olvenius.
Hans första kontakt med musik var genom hans kompis, Ville Pettersson, som lärde honom ett ackord på gitarren. Sen var han fast. Han dammsög Youtube på tutorials, vidoes med instruktioner. Efterhand som Filip Olvenius utökade sitt kunnande till fler ackord kom sångtexterna. Sedan dess har det varit helt naturligt att sjunga och spela.
Hur går det till när du skriver dina låtar?
– Det är oftast otroligt enkelt. Med gitarren i handen kommer melodierna till mig och sedan ger det en känsla som jag försöker klä i ord. Texterna kan vara svåra ibland eftersom jag vill att de ska kännas någorlunda unika. Det är inte alltid lätt att hitta orden på engelska, säger Filip Olvenius.
Han trivs bäst med att skriva på engelska.
– Det känns än så länge lite för naket och sårbart att skriva låtar på svenska.
Filip Olvenius i sin musikstudio i Hultsfred.
Han skulle vilja ha mer tid att komponera än vad han hinner med. Jobbet som bartender och servitör är nödvändigt för att få ihop ekonomin. Men han har bara två låtar kvar att sammanställa innan han släpper sitt debutalbum. Musiken skapas i hans egna studio i Hultsfred, som han kallar Högkvarteret.
Där producerar han även andra artister när han hinner. Utbildningen i London var med inriktningen producent och ljudtekniker. Men i vanlig ordning kunde Filip Olvenius det mesta innan.
– Det var en bra bekräftelse på att jag hade det som krävdes och gav mig vind i seglen att fortsätta med mitt eget skapande.
Din senaste låt Burning som ska ingå i albumet, vad handlar den om?
– Om någon som har fastnat i att vara en "people pleaser" att hela tiden vara alla till lags och därmed förlora en del av sin egen identitet, både i vänskaps- och kärleksrelationer, säger Filip Olvenius.
Hur ser framtiden ut, vad står högst på listan?
– Jag släpper snart mitt album och sedan ska jag ut på turné. Det är jätteroligt! Jag ska äntligen få spela på Eksjö stadsfest 31 augusti och innan dess på Karlskrona skärgårdsfest 1 augusti. Att spela live ger starka upplevelser både under spelningen och efteråt. Det går knappt att beskriva den känslan, säger Filip Olvenius.
The Indigo Echoes med Filip Olvenius. Det är bara två låtar kvar som ska färdigställas innan debutalbumet släpps.
Hur känns det att bli recenserad och få kritik?
– Det är mest intressant och inspirerande. Jag känner mig trygg i mig själv. Det är subjektivt vad människor tycker och det viktigaste är att jag själv känner mig nöjd med min musik och mitt framträdande.
Filip Olvenius jagar inga stora producenter och kontrakt, men skulle tycka det vore skönt att ha någon form av uppbackning. De får hitta honom, inte han dem, konstaterar han.
Drömmen som växte fram under alla festivaler på Hultsfred och inspirationen från musikscenen i London har gjort att han trivs och dras till den gemenskapen och känslan det ger. Inom indiemusiken är det inte så mycket fokus på image och scenframställning, vilket Filip Olvenius tycker är befriande.
Han tror att den säkerhet han känner i dag förmodligen bottnar i att han inte gått någon formell musikerutbildning. Det har inte funnits en massa tyckande och tänkande, utan han har kunnat mogna ostört på egen hand. Han har alltid fått ett starkt stöd hemifrån. Hans mamma har arbetat länge inom förskolan och hans pappa som arrangör inom speedway. Men Filip Olvenius är utbildad elektriker.
– Jag har aldrig arbetat som det, men det känns bra att kunna falla tillbaka på det, om det skulle behövas en dag, säger han.
Det finns musik som Filip Olvenius aldrig lyssnar på till exempel hipp hopp och klassisk musik. Gränsöverskridande stilar är inte heller hans melodi, utan han har hittat hem i indiegenren.
Har du något tips på en låt att lyssna till när allting känns riktigt deppigt?
– Elliot Smith, hela hans sound är deppigt, skrattar Filip Olvenius.
Vad gör du strax innan du går upp på scen?
– Då vill jag gärna ha några minuter för mig själv, samla mig. Men lika viktigt är att snacka och hänga med bandet. Det får inte bli för pretentiöst. Då blir det inte kul.