– Det tuffaste för henne är nog att Albäcksskolan ändrar schemat från vecka till vecka, säger mamma Karin. En måndag exempelvis kan schemat bestå av fyra lektioner engelska, veckan efter är det både engelska, svenska och matte. För Lisa är struktur A och O, överraskningar är det värsta du kan servera henne.

Läs mer: Skolan: "Vi förstår om man som förälder reagerar"

Lisa lever med en ADHD-diagnos sedan 2015. Under åren på Lindblomskolan fungerade det bra. Lärarna var, som Karin säger, fantastiska och hade erfarenhet. Och det lät förtroendeingivande inför starten på högstadiet också, medger hon.

– Vi blev lovade att lärare, mentorer och specialpedagoger får löpande utbildning och att det inte skulle var några som helst bekymmer för skolan jobbar mycket med barn med diagnoser. Men där började våra problem, säger Karin.

Karin säger att eleverna över ett sommarlov förväntades bli så vuxna att de skulle kunna hålla reda på hur de låg till och om de behövde arbeta ifatt hemma. Hon hyllar också den kontaktbok som användes som en bro mellan Lindblomskolan och föräldrarna. Det ökade tryggheten, när allt fanns på papper hur dagen fortlöpt.

– Någon sådan finns inte på högstadiet utan nu ska vi ha all kommunikation på datorn. Och där är det helt rent, finns ingen information alls att finna, förutom Lisas schema för en vecka. Vi ser ju inte ens vilka lärare hon har och varje gång vi påpekar något får vi till svar att ”det ska vi bli bättre på” och ”det ska vi ta tag i”, men det händer ingenting.

Under året som gått har Karin frågat mentorerna rakt ut, hur mycket utbildning personalen har på elever med ADHD. Svaret blir ”ingenting”.

– Klart man blir skitarg, när rektorerna hävdar att det sker löpande utbildningar. Jag kan tala om hur Lisa fungerar – men jag kan inte lära lärarna hur de ska lägga upp sitt arbete. För en rullstolsburen exempelvis anpassas ju skolans lokaler, men jag kan inte säga att skolan anpassar sig till elever med ADHD, som alla vet är i oerhört stort behov av struktur, säger Karin och fortsätter:

– Det är ju ändå skolan som har ansvaret att alla elever får den utbildning de ska ha. Det står till och med i läroplanen att ”undervisningen ska utformas så att den bidrar till personlig utveckling och förbereder eleverna för aktiva livsval och ligger till grund för fortsatt utbildning”. Jag tycker inte Albäcksskolan lever upp till det.

Det Karin vill är att skolan ska ta tag i problemet, och se de här barnen. Hon plockar fram datorn och visar Skolverkets hemsida. Där står bland annat att elever har rätt att få extra tydliga instruktioner, anpassade läromedel, extra utrustning och undervisningsområden förklarade på annat sätt vid behov.

– Vi kan inte se att Lisa fått någon extra anpassning eller särskilt stöd alls. Det finns så små saker som underlättar, säger Karin som blir rädd när hon läser om tonåringar som har destruktiva tankar för att ingenting fungerar i deras liv.

– Vi vill inte komma dit. Och vi vill inte behöva konstatera att Lisa inte orkar med skolan, vill inte tvingas inse i nian att hon kommit så långt efter att hon inte orkar ta ifatt, att hon inte har betyg som räcker till att söka in på gymnasiet

Fotnot: Karin och Lisa heter egentligen någonting annat.