En bild från Stålhagen hämtad från Hultsfreds Bostäders jubileumstidning, när bolaget firade 40-årsjubileum 1988.
Natten mellan juni och juli 1971 flyttade Doris och Stig Lennartsson in på Granitvägen 28 tillsamman med sina barn Anders och Malin som skulle fylla fem och tre år.
– Vi flyttade från en tvåa vid Lilla Torget. Du kan ju tänka dig hur trångt det var med två små barn. Vi delade sovrum alla fyra, så det var sängar i precis hela rummet, säger Doris.
Hon blir tyst en kort stund och fortsätter:
– Här var så himla fint, med allt nytt. Hyran var lite dyr, 537 kronor i månaden, men barnen fick ett rum och vi egen sängkammare. Det var rena julafton när vi flyttade in.
Då var kvarteret fortfarande en byggarbetsplats.
– Första natten var vi de enda som sov här. Men så började flyttlassen rulla in dagen efter och det kom folk undan för undan.
Men inte alls i samma utsträckning som kommunen hoppats på, skulle det visa sig. Området, som var det första av sitt slag i Hultsfred, blev inte så populärt och blomstrade aldrig som det var tänkt.
Enligt Doris fick kvarteret dåligt rykte rätt fort.
Vad tror du att det kan ha berott på?
– Ja du, det har jag funderat på många gånger. Kanske för att det var för stort, att det blev för många människor på ett ställe. Det var ju något nytt för Hultsfred att bygga så många hus på samma plats.
– Jag har förstått också att många utifrån tror att man är rädd när man bor här, så har jag aldrig känt. Det händer ju saker i andra kvarter också.
Nu hänger det bara gardiner i enstaka fönster. Enligt Doris är det sällan liv och rörelse i kvarteret, som det var förr och antalet uthyrda lägenheter har minskat till 140 sedan Migrationsverket lämnade sina sista i augusti, berättar bostadsförmedlare Gunilla Hartikka.
– Därutöver är det ju ett antal lokaler och cirka 15 uthyrda studentrum. De hyresgäster som bodde i husen som Migrationsverket hade, har vi erbjudit andra lägenheter i området, berättar hon.
Doris hus är ändå rätt bebott, jämfört med andra. När jag går hem ser jag att det står namn på båda granndörrarna. I någon av lägenheterna bor en barnfamilj förstår jag av den barnvagn som står i trappuppgången.
– Jag har alltid bott på "gula sidan", den har aldrig varit så populär som "röda", säger Doris och förklarar.
– I de gula husen var kylskåpen och spisarna gröna. Det ansågs inte lika fint som de moderna bruna som hyresgästerna i de röda husen "minsann fick", säger Doris och hennes tonfall avslöjar dåtidens tankegångar. Men jag har aldrig kunnat se så stor skillnad på boendena. Förutom teglet då förstås.
Doris Lennartsson har alltid bott på den "gula sidan". "Många utifrån tror man är rädd när man bor här i Stålhagen, men så har jag aldrig känt. Det händer ju saker i andra kvarter också", säger hon.
Det här är Doris tredje lägenhet i Stålhagen. Alla har varit på "gula sidan". Numera är hon ensam, sedan Stig gick bort för tio år sedan.
Du har aldrig funderat på att flytta?
– Jo, för en herrans massa år sedan. När barnen blev större funderade vi på att bygga hus, men kom aldrig till skott. Barnen var heller inte sugna på att flytta, utan sa "flytta ni, vi bor kvar. Så ni får lämna tv:n", säger Doris och skrattar vid minnet.
– Istället fick vi en fyra i 14 B, sedan två lägenheter slagits ihop. Barnen var glada över att få bo kvar, det uppskattades att ha nära till skolan och Hagadal, där Anders hängde för jämnan.
Doris kan lätt dra sig tillminnes hur området bytt skepnad. Från att Kungliga Tekniska Högskolan gjorde i ordning utemiljön tidigt 80-tal och en konstnär färgsatte husen i lila, grönt och blått, vilket skapade som två läger av dem som tyckte det var fint, och de som tyckte det var fult.
– Först bodde det mest svenskar i husen, till att inflyttade ensamma, utländska män blev starten på Migrationsverkets era 1987. Med tiden glömdes liksom området bort, det blev väldigt nedslitet. Det förföll om du frågar mig.
Till för två år sedan då tre miljoner kronor satsades på utemiljön. Boverket tog halva summan. Kommunen och bostadsbolaget den andra.
Bostadsbolaget marknadsför sina nya lägenheter i Stålhagen - "I en härlig och avstressande miljö bygger vi 405 bostäder med barnvänligt, bilfritt lekområde, stort friluftsområde intill belyst motionsslinga".
Nu är planen att riva fem hus med hundratalet lägenheter. Det kom inte som en överraskning för Doris i och med att Migrationsverket försvunnit.
Personligen berörs hon inte. Hennes hus är fredat. Men tankarna på framtiden gör henne orolig lika fullt, erkänner hon.
– Att riva är en sak, hur det ska bli i framtiden en annan. Vill man ens bo kvar? Tankarna tynger. Jag trivs ju väldigt bra och kan inte tänka mig att flytta till lägenhet med loftgång. Jag vill kunna äta sill och potatis utan att andra ser vad jag har på bordet, säger hon bestämt.
30 juni nästa år har Doris bott här i 50 år.