Det är livligt värre vid det lilla stationshuset i Björkudd, vid avgångstid. Men avstånden mellan grupperna hålls noga, och ute på spåret är avstånden viktiga av en helt annan anledning.
– 95 procent av besökarna kommer från Sverige i år, säger eldsjälen i smalspårsföreningen Svenne Rudén. Förra året var det 85–95 procent tyskar och holländare som var här. Det verkar som om svenskarna nu har upptäckt vilka smultronställen det finns på hemmaplan.
– Nu kommer dessutom allt fler tyskar, fortsätter han, vi väntar att det ska bli många som kommer nu i slutet på augusti och i september. Så vi har sträckt ut våra öppettider september ut.
Han berättar att det har varit mer eller mindre fullbokat varenda dag de senaste tolv veckorna. Och det gäller båda avgångarna, både förmiddag och eftermiddag. För att undvika trängsel vid rastplatserna och krockar på banan kör man med två avgångstider om dagen. Än så länge.
Även om den officiella statistiken dröjer till fram i höst, visar ett snabbt överslag att drygt 3 000 personer har trampat de elva kilometrarna ner till rastplatsen vid Hesjön.
Svenne Rudén visar Peter Ryberg och Sue-Ellen Njekwa hur dressinen fungerar och berättar om trfikreglerna på spåret.
Bara under de två Hemesterveckorna, som kommunen ordnade, kunde Svenne Rudén räkna in 217 vuxna och 148 barn.
– Alla som ville fick inte åka då, säger han. Så vi i Smalspårsföreningen beslutade att köra två veckor till.
Svenne Rudén hoppas och tror att den här coronasommaren trots allt kan föra något gott med sig. Just det att folk har fått upp ögonen för vad som finns att göra på hemmaplan. Och han hoppas att det håller i sig även till nästa sommar.
– För det finns väldigt mycket att se i Sverige, säger han.
Som van cyklist hade vår reporter Sofia Olsson inga problem att få fart på dressinen. "Det var kul, det var härligt! Man kunde trampa på ganska bra och kom framåt snabbare än jag trodde. Man kom ganska långt på kort tid."
Vi tog tillfället i akt att hänga med på en tur. Med Sofie Olsson som pilot och van cyklist var det inga problem att få fart på dressinen.
– Det var kul, det var härligt! Man kunde trampa på ganska bra och kom framåt snabbare än jag trodde. Man kom ganska långt på kort tid, tycker Sofie.
Det smala spåret ringlar fram söderut genom snårskog, storskog, över broar och på höga järnvägsbankar. Man kan inte annat än att lyfta på slokhatten för de rallare som byggde järnvägen. Ett sådant jättejobb de gjorde för nästan hundra år sedan.
Vid stationshuset i Ödhul har flera dressincyklister dukat upp fikakorgarna. De vinkar glatt när vi passerar.
Stationshuset i Ödhult är numera privatägt
och här finns den första rastplatsen.
Vid slutstationen vid Hesjön träffar vi Peter Ryberg och Sue-Ellen Njekwa från Värnamo som åkt hit enbart för att cykla dressin.
– Fantastiskt, tycker Sue-Ellen Njekwa, här är så väldigt fin miljö. Och Peter Ryberg håller med.
– Jag har varit här en gång förut med några kompisar, och nu ville jag tillbaka igen.