Hanna Hartvig känner att hon varit ett stöd för andra genom att berätta om sitt liv som sjuk och resan mot att bli frisk i selfiedokumentären "Min kropp och jag", som sändes på SVT Play. "Jag har fått så otroligt mycket fin respons", säger hon.
Det har sannerligen inte varit en enkel resa för 24-åriga Hultsfredstjejen Hanna Hartvig, som numera bor i Göteborg.
Det som började som prestationskrav har ärrat henne för livet.
– Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket jag förlorat. Under mina sju år med ätstörningar och psykisk ohälsa har jag missat massa roliga grejer som jag kunnat göra med familj och vänner. Jag har missat flera år av ett roligt liv, liksom.
Men hon väljer också att se det från andra sidan:
– Det har gett mig mycket styrka, en tro på mig själv att jag kan lösa saker som är jobbiga. Och eftersom jag vill jobba med ungdomar som har det tufft ser jag det som en bra erfarenhet att ha i bagaget för framtida jobb.
När Vimmerby Tidning senast träffade Hanna i april 2020 hade hon tagit hjälp, samtidigt som hon ville hjälpa andra genom att öppenhjärtigt berättar om sitt liv som sjuk och resan mot att bli frisk i selfiedokumentären "Min kropp och jag", som sändes på SVT Play.
Men det gick inte riktigt som planerat.
– Det gick bra på vissa sätt, men hjälpte mig inte hela vägen, så jag fick börja på en dagvårdsavdelning, där de erbjöd mer hjälp, berättar Hanna.
Där var Hanna hela dagarna i tre månader. Hon fick hjälp med att äta måltiderna och dagarna var utformade som ett skolschema med allt från fysioterapi och psykologgrupper till fritidspass.
– Vi gjorde också mycket tillsammans ute, så man fick testa på det verkliga livet – det var där det bet på mig. När jag på ett sätt blev "tvingad" att göra allt det jobbiga, det var då jag upptäckte att jag inte gick upp 20 kilo av att äta en pastaskruv.
– Men det var en kamp varje dag. Det var flera gånger, när vi hade måltider, som jag bröt ihop och fick panik. Det var stunder jag tänkte att "jag skiter i allt, det är så jävla jobbigt", erkänner hon. Man ställs öga mot öga med sin största rädsla. Och det sista sjukdomen vill, är att försvinna, så den gör allt den kan för att stoppa en. Att varje dag behöva möta sina demoner är fruktansvärt krävande.
"Sjukdomsåren har gett mig mycket styrka, en tro på mig själv att jag kan lösa saker som är jobbiga. Och eftersom jag vill jobba med ungdomar som har det tufft ser jag det som en bra erfarenhet att ha i bagaget för framtida jobb", säger Hanna Hartvig.
Tidigare handlade varje dag om mat och träning, hur ser din vardag ut i dag?
– Klart att det är jobbiga tankar som kommer ibland, jag är inte helt kvitt det. Det är inte som att ingenting har hänt. Men jag kan hantera det och inte agera på tankarna.
– Men, jag har inte vågat ta upp träningen. Jag har försökt, men att vara på gymmet triggar igång mycket, för det var en så destruktiv plats. Vi får se när jag är redo, jag vill börja träna, men det får ta den tid det tar.
Idag har Hanna återupptagit sina studier till socionom, efter att ha pausat dem när orken inte fanns där. Och hon berättar med glädje i rösten att hon gör mer grejer, som ätstörningarna tidigare hindrat henne från att göra.
– Så fort något tidigare involverade mat, som att ta en fika med en kompis, äta på restaurang eller åka bort över helgen, alla sådana spontana grejer som ger livskvalité, avstod jag. Allt sådan kan jag göra nu.
Vad har du för tips till den, som misstänker att någon i ens omgivning har ätstörningar?
– Det allra, allra viktigaste är att låta den personen veta, att "jag finns här för dig, jag ser dig, du kan prata med mig om det är någonting". Ha tålamod, det svåra är att många inte vill berätta. Men genom att ge kärlek och finnas där för andra, så kan man hjälpa.