Igår begav sig Annika Jåfs Adolfsson från Gårdveda ut med tång, tjocka handskar och plasthink. Dagen innan hade hon hittat runt 60 sprutor vid rastplats Försjön strax innan Bockara.
– Jag och min son 14åriga Douglas hade varit i Högsby. Han hade fått ett nytt fiskedrag som han ville prova så vi stannade till vid rastplatsen. När han stod där och kastade såg vi något som såg ut som kritor som låg på marken och i vattnet.
Efter att ha insett att det istället var dumpade sprutor började Annika misstänka att det rörde sig om stöldgods.
– Min första tanke var att det hade att göra med knark sedan såg jag folieförpackningen som de antagligen legat i och tänkte att de kanske blivit stulna från sjukhuset i Oskarshamn. Det var tre olika färger på dem och två till tre millimeter brunvätska i varje spruta. Jag vet ju inte om de varit tomma från början och fyllts på.
Redan efter upptäckten i onsdagskväll ringde hon till polisen.
– Jag ringde 114 och blev kopplad till polisen i Nybro. De sa de att de inte åker ut på sådana ärenden och tyckte att jag skulle åka ut och plocka upp dem själv. Jag påpekade flera gånger att det hade att göra med riskavfall. Visst skulle jag kunna åka ut med en hink och tjocka handskar men var skulle jag göra av dem sen? Riskavfall slänger man inte hur som helst. Det är inte klokt, jag tycker att det är en polisiär sak.
På polisens i region Syds mediecenter menar de att polisen har fått in information om att ett tiotal kanyler, att de meddelat trafikverket om nedskräpning och att polisen inte planerar att göra någon ytterligare åtgärd. Efter att Annika ringt polisen en andra gång tog hon själv på sig ansvaret.
– Det är ingen skyddad plats heller, bara fem meter från asfaltskanten. Det är en rastplats med barn som springer omkring hejvilt. Polisen åker ju ut när det händer något, om till exempel ett barn skulle trappa på en. Men då kan det ju vara försent eftersom man inte vet vad det är för innehåll. Det är bättre att jag samlar ihop dem än att det händer något.
Efter att ha plockat de sprutor som hon kunde se och nå tog Annika senare under dagen med sig hela hinken in till ett apotek.
– Hon som jag pratade med gissade på att det kunde röra sig om blodförtunnande medel. Nu har jag i alla fall gjort det jag kan.