Hultsfredsbon, som är i 50-årsåldern, fångades på bild av en fartkamera på riksväg 23 inom Hultsfreds kommun. Då körde hon 111 kilometer i timmen på en 80-väg. Kvinnan nekade till brott, och sa sig inte ha kört bilen (som hon brukar låna) den dagen.
Samtidigt hade hon samma dag, på samma väg, men i en annan kommun, godkänt ett strafföreläggande för att ha kört för fort. I samma bil.
På fråga från åklagaren ville hon inte kommentera detta faktum med det godkända strafföreläggandet, och vidhöll att hon inte kört bilen den dagen. Hon mindes inte heller var hon var den där februaridagen.
Och 50-åringens nekande visade sig vara en vinnande strategi.
Trots att tingsrätten anser det vara bevisat att det är den åtalade kvinnan som faktiskt har kört för fort, så konstaterar man samtidigt att:
"hastighetsöverträdelse enligt trafikförordningen ska bedömas som ett brott när flera olika hastighetsgränser har överträtts utan någon mellanliggande lagenlig körning. (...) Någon utredning om det varit fråga om någon mellanliggande lagenlig körning har inte lagts fram. Annat är således inte visat än att den nu aktuella hastighetsöverträdelsen inte ska bedömas som ett nytt brott i förhållande till den hastighetsöverträdelse som (Hultsfredskvinnan) redan lagförts för. Åtalet ska därmed ogillas."
Kvinnan klarar sig alltså på grund av att man inte kan visa att hon kört lagenligt mellan de två fortkörningarna, som därför räknas som en enda.