Inga tårar ett gripande möte med det förflutna

- Med min film vill jag försöka få folk att förstå att ingenting blir bättre för att man försöker dölja det svåra.
Håkan Bjerking talar ur eget hjärta. Filmen "Inga tårar" som gick upp på biograferna i början av oktober skildrar hans barndom. Den lille pojken Magnus är i själva verket Håkan Bjerking själv.
Håkan har inte bara skrivit manus, han har även regisserat filmen som hyllats av biopubliken, men också framhållits exempelvis som årets bästa film i Expressen.
När Bygdegårdsföreningen i Vena bestämde sig för att visa film under Äldreveckan föll valet på just Inga tårar.
- Men jag är säker på att många i biopubliken kommer att fälla en tår, säger föreningens ordförande Robert Pettersson, det är en lågmäld film.
Själv hade jag inte sett filmen när jag fick chansen att träffa Håkan Bjerking, men en kort sammanfattning fick mig att förstå att det finns mycket sorg och smärta i filmen.
- Jag kände mig tvungen att göra filmen, det var ett sätt att göra upp med det förflutna.
Håkan Bjerking menar att det som finns där, finns där.
- Det är bättre att smärta och sorg kommer upp, tillägger han och gör en jämförelse med ett infekterat sår som behöver behandlas.
- Man kan dölja det och allt blir värre. Eller så kan man behandla det. Visserligen får man ett ärr, men då har det i alla fall läkt.
En förutsättning, för att filmen överhuvudtaget skulle bli verklighet, var att Håkan hann göra upp med sin pappa Lasse innan han gick bort.
- Det skedde i olika steg. Under min andra slutuppgörelse med min pappa låg han för döden. Vi hade ett sista snack på torsdagen, två dagar senare fick jag samtalet om att pappa somnat in.
Kändes det som att försoningen med dig var det sista han väntade på, det som fick honom att våga släppa taget och gå vidare i livet?
- Ja, precis så upplevde jag också att det var, säger Håkan Bjerking som svar på min fråga.
Att både hans mamma och pappa nu är döda, tror han också var en förutsättning. Han hade inte velat visa hur deras liv blev, om de fortfarande varit i livet.
- Att göra filmen var visserligen som att gå genom skärseld, säger han. Men när jag var igenom ville jag så gärna visa glädjen, befrielsen.
Filmen spänner över tre generationer, från 1925 och framåt. Alexandra Rapaport spelar Håkans mamma, Mikael Persbrandt pappa Lasse.
- Alexandra är extremt lik min mamma utseendemässigt och Mikael har precis samma energi, samma urkraft som min pappa. De är lika bångstyriga.