Ingrid Bågvik levde ett "Svenssonliv" kan man säga. Inget fel i det, hon trivdes egentligen förträffligt bra som kommunanställd, med övergripande specialpedagogiskt ansvar för förskola och skola, hon var aktiv i kyrkokören och omgärdad av många, fina vänner.

– Jag hade lovat att jag skulle jobba till 67, och tänkte bara ta lite semester över jul hos min väninna Elisabeth. Det skulle bli skönt att åka ner till värmen ett par veckor, säger Ingrid Bågvik och ser oförskämt fräsch ut där hon sitter vid köksbordet brunbränd och pigg på livet.

– Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, tillägger hon och skrattar.

Ingrid Bågvik levde ensam i Hultsfred, efter två avslutade äktenskap, och Elisabeth som änka i San Augustin på Gran Canarias sydkust.

– En dag frågade hon om inte jag ville flytta dit och dela lägenhet med henne. Det fanns ju gott om plats för oss båda, säger Ingrid och ler vid minnet.

Där och då kändes det oändligt långt borta, att hon skulle ändra sin vardag, men hon bokade om flygbiljetten och stannade en vecka längre än planerat. Under den tiden hann frågan mogna. Väninnans idé lät inte alls så tokig längre.

Det tyckte inte döttrarna Sara, Emeli och Susanna heller, som uppmuntrade mamma att våga ta steget.

– De sa "Herre Gud, om du får en sådan chans. Klart du ska ta den". Jag måste annars säga att just tanken på att ha mina flickor och mina sju barnbarn så långt borta är det jobbigaste. Men det var ju inte värre än att jag kunde flytta hem igen, om jag ångrade mig.

Så idén slog rot. Vad skulle hon annars göra, "gå hemma och klappa katten"? Det kändes plötsligt inte så stimulerande. Istället tog hon ett nyfiket och piggt kliv, ut ur "ekorrhjulet", chockade arbetsgivaren genom att säga upp sig "i förtid", men ändå "på övertid".

– Jag slutade den 1 april 2013, året jag skulle fylla 66, och flög ner fem dagar senare. Jag flyttade in hos Elisabeth och började bygga upp en helt ny vardag.

Spanskakunskaperna var obefintliga, så Ingrid satte sig i skolbänken. Många känner henne som social, hon ville ju kunna växla några ord med taxichauffören, eller expediten i affären. Hon gick med i Svenska kyrkans kör och jobbade extra som volontär i deras café.

På de sex år som gått har Ingrid byggt upp en ny vardag, med den största skillnaden att hon hittat sitt livs kärlek i Hans Östlund, som gjort samma val i livet, att flytta från Sverige till San Augustin.

– Ett år efter att jag flyttat ner klev Hans in på caféet för att hyra DVD-film, berättar Ingrid och tittar på sin sambo med värme i blicken. Jag hade levt ensam i 20 år och letade definitivt inte efter en ny man. Men det var kärlek vid första ögonkastet, tillägger hon och Hans nickar medhållande.

Så flyttlasset gick en andra gång, men inte så långt den här gången. Ingrid flyttade in hos Hans och nu delar de vardagen, som delas mellan San Augustin och "hemma" i Hultsfred.

– Vi tillbringar sex-sju månader i värmen över vinterhalvåret och så åker vi hem till Sverige vanligtvis maj till oktober, berättar Hans och plockar en bulle från fatet på köksbordet.

– Fast i år har vi gjort lite annorlunda och tillbringat lite längre tid hemma över jul och nyår, inflikar Ingrid. Jag har barnbarn som fyller år den här tiden på året, och mormor är aldrig hemma och gratulerar. Så det var lite kul att få vara hemma över vintern för en gångs skull.

När de är i Sverige bor de i Ingrids villa, som hon valt att behålla. Och lägenheten i Spanien betalar de bara för de månader de är där. Resten hyr ägaren ut den, eller bor där själv.

– Efterfrågan på lägenheter har ökat markant i Spanien, så priserna har skjutit i höjden. Så vi kan inte ha det bättre, som hyresgäster. Vi bor perfekt i två rum och kök med en stor altan och vi behöver bara öppna grinden så är vi på strandpromenaden, berättar Ingrid och samtalet glider med ens över till deras härliga morgonpromenader, där de kan gå med fötterna i vattenbrynet ända till fyren i Maspalomas, en promenad på en mil.

– Sedan tar vi bussen hem, säger Hans, som har tre barn och tre barnbarn hemma i Sverige.

De älskar solen och värmen, även om de erkänner att de inte är några fantaster av att bada någon av dem.

– Men när vi kommer ner i oktober är det 25 grader i vattnet. Då händer det att Elisabeth slår en signal och lockar med oss till stranden. Sedan kanske vi går ut och äter lunch tillsammans på någon närliggande restaurang. På eftermiddagen kanske vi träffas ett gäng och spelar sällskapsspel, vi deltar i Skandinaviska klubbens aktiviteter, dansar linedance i trädgården och löser mycket korsord. Och vi ska börja spela boule när vi kommer ner igen, har jag bestämt, säger Ingrid och skrattar på nytt.

En ganska behaglig tillvaro med andra ord.

– Vi har större umgänge där än här. Det känns så mycket enklare att umgås där, man bara slinker in till vänner som sitter ute på altanen. Och vi får dessutom ofta besök av vänner härifrån, som gärna kommer ner och hälsar på.

Ja, nog lever Ingrid det liv många drömmer om, men få förverkligar.

– Jag har inte ångrat mig en sekund. Visst, som jag sa – att vara så långt borta från barn och barnbarn är tufft. Jag har ständigt dåligt samvete. Men döttrarna bor i Göteborg och Malmö med sina familjer, så vi hade nog inte träffats så ofta ändå. Nu tar vi istället igen det vi förlorat när vi är hemma. Och de flyger ner ibland, vi har exempelvis firat jul där allihop. Alla trivs lika bra som vi.

– Jag fick en ny öppning på mitt liv, allt känns som en gåva, säger Ingrid, som framhåller klimatet som den största vinsten med att flytta ner.

Förutom Hans då förstås, som hon kallar sin själsfrände.

– Det var nog meningen att jag skulle flytta dit och träffa mitt livs kärlek. Tänk att det blev så bra allting.