Det var en härlig vinterdag. Som gjord för en tur på sjön Hulingen.
Vanligtvis åker han alltid ensam, men den här dagen skulle han för ovanlighetens skull få sällskap.
– Men jag blev tio minuter sen, så jag skulle åka ifatt dem, berättar Johan Albertsson, som ändå tog sig tid att prata några ord med Tony Bohlin, som spelade hockey med familjen vid strandkanten.
Tony följde med honom ut på isen för att visa en spricka som såg lite lurig ut. Det var inte öppet vatten, men på något vis hade isen frusit ihop lite konstigt.
– Jag tog ett skutt över sprickan och när jag landade gick jag rakt igenom isen. Isen var hur tjock som helst överlag, men tydligen inte just här. Hur jag än bar mig åt för att ta mig upp ur det iskalla vattnet gick det inte, säger Johan Albertsson. Så fort jag gjorde ett nytt försök, brakade isen ännu mer under mig.
Och isdubbarna låg kvar hemma i garaget.
– Det var det sista min son Joel skrek till mig innan jag gav mig iväg, att ”ta med dig isdubben, de ligger i garaget”. Men ska jag vara ärlig brukar jag slarva med dem.
Johan Albertsson kan tacka sin lyckliga stjärna att Tony Bohlin fanns i närheten.
– Det var en ren tillfällighet att jag följde med honom ut, jag ville visa honom sprickan vi lagt märke till, säger Tony Bohlin. Sedan gick allt så himla snabbt.
Tony är tacksam i dag att han var så nära, att han hade hockeyklubban med sig och kunde använda den för att få upp Johan ur vaken. Annars vet han inte hur det gått.
– Vi var en bra bit ut, men det sägs ju att Hulingen inte är så djup, säger Johan Albertsson. Så rent tekniskt hade det kanske varit omöjligt att drunkna. Men jag vågade inte sätta ner fötterna och känna efter, jag var rädd att jag skulle fastna i något med skridskornas långa skenor.
Under hela tiden upprepade Johan, som i mantra, det han lärt sig i skolan: ”ligg plant och fördela tyngden över en så stor yta som möjligt”. Och bilden av hur de tränade livräddning på frigolitblock i Hagadal kom upp i huvudet.
– Jag kände mig ganska lugn ändå inombords, men det är Tonys förtjänst. Han pratade lugnt med mig hela tiden. Jag har honom att tacka för att det gick bra.
Och Tony är förstås glad att han var i närheten och kunde hjälpa till.
– Jag hann inte tänka så mycket, men idag är jag förstås lättad över att det gick så bra som det gjorde.
Johan har inte åkt långfärdsskridskor igen efter det som hände, men det är av andra anledningar än rädsla.
– Men visst får man sig en tankeställare. Samma helg läste jag dessutom om den stora olyckan på Mälaren där många skridskoåkare gick genom isen och flera personer dog. Så den lärdomen har jag dragit. Jag kommer tänka mig för fortsättningsvis och inte åka ensam. Och framför allt kommer jag vara mer noga och alltid ta med mig isdubbarna. Det skäms jag över i dag, att jag nonchalerade Joel.