– Jag var i Hultsfred första gången redan som liten, när jag, min mamma och styvpappa var på festivalen. Jag i grönt hår och med nitbälte, minns Joel Alme.
Senare kom han själv att stå på scen under flera festivaler och Hulingen är inte heller någon ny bekantskap. Han säger sig längta tillbaka.
I bagaget har Joel Alme skivan "Bort, bort, bort" från 2019. Precis som föregångaren "Flyktligan" präglas den av självutlämnande, dokumentära texter.
– Skivorna hänger ihop. Den första handlade mycket om arv och missbruk och den nya mer om psykisk ohälsa och om konsekvenser av att växa upp med missbruk och arv. Det är som en fortsättning, men kanske lite mer om mig själv.
Efter "Flyktligan" 2015 tog Joel Alme en ganska lång, ofrivillig, paus från musiken.
– Vi flyttade fyra gånger den perioden. Och jag hade en depression. Det var som om hjärnan var dränerad, samtidigt som jag kände kravet på att släppa något nytt. Jag har alltid haft problem med min psykiska hälsa och har ända sedan jag varit liten helst gömt mig hemma under en filt med film och glass. Nu blev prestationsångesten så stor att jag fick ta en paus i nästan två år.
Texterna på de två albumen har tagit lång tid att skriva och varit viktiga för Joel Alme.
– Det tog ett tag att hitta vem jag är. Efter ett tag kände jag att det som ligger närmast mig är enkla texter, så raka som möjligt. Sakligt och inte för mycket metaforer och romantiserande. Det måste vara på riktigt.