Det år många år nu som Julia kämpat för att få vårdnaden om sina barn. Först i Syrien, där hennes chanser var obefintliga.
– I Syrien saknar en kvinna alla rättigheter. Jag var ingenting där. Så jag har fortsatt leva med honom bara för barnens skull.
Men sedan familjen kom till Sverige för två år sedan har hon trott på rättvisas. Trott att den ska segra.
35-åriga Julia sitter bredvid mig på Peter Friséns advokatkontor. Han företräder henne i kampen för att få tillbaka sina barn, samtidigt som han är hennes målsägarebiträde i fallet där maken misstänks för grov egenmäktighet med barn, eller kidnappning som vi säger.
Julia plockar nervöst med sina händer, och försöker ge mig en tydlig bild av vad som hänt den senaste tiden.
Lurats av mannen
Med på telefon är en tolk från Malmö, som översätter det som sägs, från svenska till ryska och tvärt om.
– Jag förstår det nu att jag hela tiden blivit lurad av min man, säger hon. Han har hela tiden påstått att jag inte har någon rätt att ha barnen hos mig i och med att jag inte har något uppehållstillstånd. Det fick däremot både min man och barnen. Jag har trott på hans ord, tillägger hon lite tystare och slår ner blicken.
De har bott i Storebro en tid, alla fyra tillsammans. Men så lämnade hon honom i januari 2015, med orden att hon ville skiljas.
– Inför Gud är vi skilda sedan länge och enligt seder och bruk i Syrien skildes vi samma dag som jag lämnade honom. Men jag har förstått att här i Sverige måste det få ta sin tid, det är sex månaders prövotid.
Hans ord tillbaka träffade henne hårt:
– Han sa ”att om du lämnar mig får du aldrig mer träffa barnen i livet. Jag ska ta dem”, och det var precis vad han gjorde.
Julia får tårar i ögonen så fort barnen Karim och Mariam nämns. Hon saknar dem ofantligt, det är omöjligt att sätta ord på känslorna. Och oron är ännu svårare att beskriva.
– Jag fruktar inte mitt eget liv, men mina barns, säger hon. Han har redan tidigare utsatt barnen för fara, när han tog dem till Syrien i en och en halv månad.
– Det rasar ett krig där, tillägger hon. Det är inte normalt att utsätta sina barn för fara. Och det är inte normalt att beröva mig möjligheten att träffa mina barn.
Agerade inte lämpligt
Den resan var också tingsrättens motivering till att de dömde till Julias fördel. De tyckte inte att hans agerande var lämpligt för en vårdnadshavare.
Julia tittar ner i bordet, hon säger något på sitt hemspråk och vi sitter tysta länge. När tolken tar över förstår jag att det handlat om de förhoppningar som föddes hos Julia, när rätten ställde sig på hennes sida.
– Jag hoppades, eller rättade sagt var jag helt säker på att när tingsrätten dömde till min fördel så skulle barnen äntligen, efter ett och ett halvt år, få vara hos mig. Jag var så glad. Men nu vet jag ingenting om dem, hur de mår eller hur de har det.
Ingen vet i dag var Julias före detta man och barnen är. Hon däremot har en bestämd uppfattning.
– Han har aldrig haft ett behov av att ha barnen hos sig, det här gör han bara för att straffa mig, säger Julia som under rättegången dessutom fick det bekräftat att han gifte sig med en tredje kvinna när han besökte Syrien i vintras.
– Han har sagt det till alla våra bekanta, att jag har en öm punkt – det är mina barn.