Snön ligger vit på marken och i fönstret lyser en adventsljusstake. Trappan har sopats ren från snö, men i snön på gården visar tassavtryck tydligt hur en av familjens hundar busat runt. En boll, som tömts på luft under ivrig lek, har för en stund fångat collien Challes uppmärksamhet.
Ett mörklockigt huvud syns i dörröppningen. Ansiktsdragen är nätta och kroppen slank. Inte för en stund skulle man tro att hon nyligen blivit mamma. På nytt. I mitten av november föddes lilla DessieDee, det yngsta barnet i en syskonskara på tio.
- Henne var jag bara gravid med i tre och en halv månad, skrattar Pia Hedberg. Ja, det tog alltså fem och en halv månad för mig att upptäcka att jag bar på ett barn. Jag som fött fem tidigare, det är inte klokt?
Hon skrattar mycket. Det riktigt bullrar i hennes späda kropp. Och nog är jag beredd att hålla med den person som tidigare jämfört henne med Lovis, Ronja Rövardotters mor.
- Vi har båda ganska höga röster, trots att vi är små och nätta, jämför sig Pia med Astrid Lindgrens sagofigur. Och vi har båda lite för mycket humör. Jag är intensiv och blir arg ganska snabbt. Men det går över lika fort. Vet inte om det egentligen skulle vara sämre än att gå tjurig länge?

Barn överallt
Vi har bara setts några minuter. Har aldrig tidigare träffats. Ändå har jag fått så mycket berättat för mig. Och intrycken jag hunnit ta till mig är redan många. Huset är inte stort. Får lämna övervåningen okommenterad, men bottenplanet består av endast två rum och kök. Och det är barn överallt. Precis överallt.
- I dag ska vi julstöka, säger Pia med glad röst för att i nästa sekund gå för att plocka upp DessieDee som gör sig hörd med gäll stämma.
Alla hjälps åt i köket. Inte lilla DessieDee förstås. Det pysslas och stökas.
Utan att bråkas. Så det bekommer inte mor i stugan det minsta att det ska göras julgodis av olika slag, på många, många kilo marsipan, rispuffar och choklad. Och så mormors julkakor som görs på smördeg och katrinplommon, för att slutligen rullas i socker. De är ett måste, lika självklara som självaste tomten.
- Julstöket är det mest krävande när man har så här många barn, säger Pia. Helst när de är så här små, tillägger hon och lyfter upp minstingen i huset. Men pepparkakor blir det inga. Det förslår inte. Försök baka pepparkakor med tio barn så förstår du varför.

Nöjd med livet
Nu har de tio barn Pia Hedberg och Åke Fagerholm, 34 respektive 45 år. Åtta pojkar och två flickor. Fyra är Åkes från ett tidigare äktenskap, tre är Pias och så har de tre tillsammans.
Pia levde frånskild här i Persgård tillsammans med de tre sönerna Jimmy, Mattias och Daniel, numera 14, 12 och 11 år gamla.
Hon kunde inte tänka sig att skaffa fler barn, hon var nöjd med det liv hon levde. Men kärleksguden Amor ville något helt annat när han spände sin pilbåge och siktade.
- Jag träffade Åke och blev förälskad, säger hon och ger gubben sin en kärvänlig klapp i baken när han skyndar förbi med en rykande varm kopp kaffe åt henne.
Själv står han upp till armbågarna i mjöl. Det bakas tunnbröd. Degen i bunken minskar i takt med att traven på fatet växer sig mot taket. Ronja-Louise sitter bredvid och mättar magen med rågsikt. Hela magen är vit och avslöjande.
- Det är sista gången jag gör på dubbel sats, säger han lite smått irriterat. Nu har jag stått här i tre timmar och kavlat och stekt tunnbröd.

Svårt sluta skaffa barn
Åkes fyra barn Mikael 16, Magnus 14 samt tvillingarna Thomas och Christian 12 levde då med mamman i Pauliström, men började snart besöka sin pappa varannan helg. Det uppskattade Pia som alltid drömt om en stor familj. Och större skulle den bli.
- Åke ville ha ännu fler. Jag trodde han drev med mig och tyckte att han hade en väldig humor, skrattar Pia och lägger upp DeessieDee på axeln för att rapa henne. Men så började Åke snacka nallebjörnar, barnvagnar och när han släpa med mig till en barnavdelning var det kört.
Föddes i hissen
Lusten fanns där någonstans väl gömd, men lätt att leta fram. Resultatet blev Emanuel, numera tre år.
- Jag brukar säga att "det är lättare att börja skaffa barn än att sluta".
Sedan kom då detta efterlängtade flickebarn, Ronja-Louise. I hissen på väg upp till BB förövrigt.
Men det är en helt annan historia.
- Sköterskorna sa till mig att det var en flicka, men det kunde jag bara inte tro på. Efter åtta pojkar var liksom inte statistiken gynnsam. Hade sköterskan stått närmare hade jag nog klippt till henne. Jag trodde att hon drev med mig.
"När ska vi göra knäck", ropar så plötsligt Thomas.
- Knäcken ser jag då rakt inte fram emot, säger Pia till mig.
- Marsipan och mandelmassa är godast, kontrar Åke. Vet du, säger han riktat till mig, en gång när jag och Ronja-Louise åkte hem från stan delade vi på ett kilo mandelmassa i bilen. Hon är lika förstjust som jag.

Sjunger tillsammans
Textraden "Denna kåk har varit vår uti många herrans år" strömmar plötsligt ur högtalaren.
Pia skyndar dit och skruvar upp volymen.
- Är ni med ungar, ropar hon och klämmer i med full hals.
Ungarna är inte sena, de skyndar dit och hjälper mamma att förstärka sången. Orden sitter där.
Det är tydligt, den låten har man sjungit många gånger tidigare i det här köket.
Så plötsligt bryts sången, Ronja-Louise har fått tag i påsen med rispuffar och täckt hela golvet med små krispiga godsaker.
- Det är sånt som händer, säger Pia och sätter en sked i hennes hand. När hon ätit färdigt får vi släppa in minigrisen, utbrister hon för att i nästa andetag hindra sonen Daniel från att hälla mjölk över puffarna.
Någonstans finns det en gräns också för Pia.

Djur i massor
Såg jag rätt. Jo, det finns faktiskt en minigris i familjen. Kasper heter han och är en födelsedagspresent till Pia. Han bor också i huset tillsammans med de tre hundarna Zipper, Zita och Challe.
- Vi har katter också, säger Mattias. Hur många vet i ? Det är Smulan, Simba, Sacha, Sachas unge och en till. Tror att jag fått med alla nu.
- Och så har vi kattmaten på övervåningen, säger Åke. En tokig råtta.
- Det är en guldhamster, säger Jimmy med skärpa i rösten. Han vill inte höra talas om att det är en råtta, än mindre kattmat.
Tystnad är inte skönt
Att det någonsin skulle bli tyst i det här huset har jag svårt att tro.
Jag skäms plötsligt över mig själv.
Gnällig och tvär är jag ibland när volymen stiger där hemma. Med två barn i huset.
- Det är ett heltidsjobb att ha tio barn. Tyvärr är det taskigt betalt, säger Pia. Det är ständig fart till den sista somnar, omkring klockan ett. Det är då, ett par tre timmar fram till klockan tre som jag får lite tid för mig själv.
- Men tystheten är inte skön. Det är min största fasa att ungarna ska växa upp och flyga ur huset.
Trots att hela golvet är täckt av mjöl, trots att näsan på Ronja-Louise rinner hela tiden. Och trots att DessieDee skriker så fort hon lämnas ensam i babyliften, trots att tvättstugan aldrig är tom.
Trots att det krävs julgodis på flera, flera kilo marsipan och trots att hon bara får några timmar för sig själv mellan ett och tre på natten.
- Jag älskar barn. Det är bara så, säger hon och ger sonen Mattias en kärleksfull och varm bamsekram mitt i julstöket.