Det säger Gilbert Carlsson, som är den enda i dag levande som jobbade på kontoret på Standardhus, då på den tiden.
Han missade dock Ingvar Kamprad med en månad.
- Jag fick jobb som kontorsbud på sommarlovet 1947, då hade Ingvar Kamprad slutat bara någon månad tidigare för att göra värnplikten, minns Gilbert Carlsson, som till skillnad mot Kamprad blev kvar länge på husfabriken, så många som 40 år till Nordic Homes gick i konkurs och hustillverkningen upphörde i Hultsfred.
Sökte kompanjon
Ingvar Kamprad blev bara kvar något år, på tjänsten som kalkylator.
Under den tiden försökte han också finna en kompanjon bland kollegorna på Standardhus, som blev Hultsfreds-Hus 1960.
- Jag har fått det berättat för mig av en tidigare kollega, att han inte vågade nappa på erbjudandet, säger Gilbert Carlsson. Ingvar Kamprad sålde klockor och pennor redan då, om än i liten omfattning, och letade i Hultsfred efter en kompanjon. Han hade stora planer.
- Men det var ont om pengar då, på 1940-talet och min kollega var väldigt tveksam till om det verkligen kunde bli något av det. Så han tackade nej, vilket grämde honom många gånger.
Brev till Kamprad
När Hultsfreds-Husmuseet skulle bildas 1994 väcktes minnet till liv, att Ingvar Kamprad jobbade inom företaget i sin ungdom.
Det födde tanken på att skicka IKEA ett brev, med en vänligt ställd fråga om Kamprad kunde tänkta sig att ge ett bidrag till museet.
Finns på museet
Det var Gilbert Carlsson som skrev brevet, som också innehöll namn på Ingvar Kamprads arbetskollegor från Standardhus.
– Det kom ett svar efter en tid från Kamprad, i vilket det stod att hantänkt igenom saken och att Sven Lidholm var den enda han mindes från
den tiden. Att han var kamrer och beundrad. I brevet stod också att IKEA
får väldigt många frågor från folk som önskar sponsring, men att man är
mycket restriktiva och bara hjälper cancerforskningen.
Så det blev inget bidrag till museet. Men brevet från Ingvar Kamprad finns förstås väl bevarat och är en del av det som samlats för att minna om åren på husfabriken.