Lång väv blir nya Mörlundadukar

Mönstret är avbildat från fodret i en dopdräkt så gammal som från 1700-talet.
Dopdräkten hittade i Tveta, skänktes till hembygdsföreningen och på senare år har det blå-vit-rutiga mönstret bearbetats och lever nu vidare genom Mörlundaduken som växer fram under flinka fingrar i vävstugan.

Efter två års arbete är den klar, den långa väven som ska bli Mörlundadukar. Mona Gustafsson och Britt-Marie Grybäck är två av tolv damer som hjälpt till. Foto: Charlotte Madestam

Efter två års arbete är den klar, den långa väven som ska bli Mörlundadukar. Mona Gustafsson och Britt-Marie Grybäck är två av tolv damer som hjälpt till. Foto: Charlotte Madestam

Foto:

Hultsfred2016-11-19 09:00

Det känns nästan som en högtidsdag rent av. Äntligen är väven klar att klippa ner.

Det ligger många timmars flitigt arbete bakom den långa väven som nu ska klippas ner till 14 nya Mörlundadukar, fållade för hand så klart. Signerade tolv damer som låtit skytteln gå fram och tillbaka i skälet.

Andra omgången

De har sett mönstret växa fram. En ny, vit rand på ännu en och när måttbandet visar drygt fyra centimeter är det dags för några blå inslag.

Det är andra omgången dukar man gör. De första 18 har kommit att bli i huvudsak uppskattade gåvor, som många väljer att skicka till alla olika delar av världen – till vänner och släktingar som inte sällan har en anknytning till bygden.

– De första börjar ta slut, så vi behöver komplettera lagret till julmarknaden, säger Mona Gustafsson.

Mörlundaduken har tagits fram utifrån fodret på en dopdräkt som hittades i Tveta och som makarna Anna-Lisa och Eric Peterson skänkt till hembygdsföreningen.

– Det är Elisabeth Johansson Danielsson i Torp som tagit fram vävnotan och utan hennes hjälp hade väven varken kommit upp eller blivit färdigvävd, säger Mona Gustafsson tacksamt.

Utdöende hantverk

Det är en unik duk för Mörlunda. En variant på förningsduk som sysselsatt tolv damer under två års tid. Med långa uppehåll stundtals måste tillägas, för det är inte lätt att få tag i vävare.

– Det är ju ett utdöende hantverk, återväxten är svår, säger Mona Gustafsson.

– Skillnad var det med vår generation, alla far- och mormödrar kunde väva och de allra flesta hade tillgång till vävstuga, tillägger Britt-Marie Grybäck.

På tal om vävstuga. Hembygdsföreningens medlemmar är tacksamma mot Marianne och Allan Johansson, som låter dem hålla till i Mariannes fina vävstuga, som inretts hemtrevligt i ett av uthusen på Frälsegården.

– Vi började väva så tidigt som på 1970-talet, fast då höll vi till i källaren på Lundagården, innan vi fick flytta in i distriktssköterskemottagningen i gamla kommunalhuset. Där har det vävts många fina alster må du tro och vi bildade också en vävförening. Men så såldes fastigheten, som gjordes om till lägenheter, och vi flyttade hit istället för tre år sedan.

– Det är så bra meditation på alla vis att väva, när man låter skytteln gå från kant till kant.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om