Längs en trottoarkant i Paris

Äntligen blev trafikljuset grönt. Det kändes som jag hade stått där i en evighet och det hade aldrig tagit så långt tid att komma till kafét.
Det var otroligt högljutt och på gatorna dånade bilarna förbi. Jag gick längs den bekanta husväggen mot mitt favoritkafé. Tanten som jobbade på kafét gav mig alltid en bulle med mjölk varenda morgon, det hade blivit höjdpunkten på dagen. Trots den långa vägen att gå, tyckte jag ändå att det var värt det.
Snart skulle jag vara i slutet av den mest stressiga gatan i hela Paris. Här rusade kvinnor och män som skulle till sina morgonmöten på sina kontor med datorerna under armarna. Tonåringar sprang till skolan med take-away-muggar i handen. Några vilsna turister stod mitt på vägen med en karta mellan sig.

Jag var van vid den här stressen, det hade blivit en del av min dagliga rutin, men det var ändå lite jobbigt att väja för springandes kontorsmän. Jag hade alltid varit liten för min ålder och jag var bara en liten prick i en storstad, men jag kunde inte hjälpa att känna som att jag skulle bli nertrampad vilken sekund som helst.
Även idag klarade jag mig ända fram till gränden där kafét låg. Tanten lyste upp och log när hon fick se mig.
– Jag trodde inte du skulle klara hela vägen fram idag. Det är mer folk än vanligt på gatorna, sa hon medan jag blev serverad bullen och mjölken.

Aldrig hade mjölken varit lika god och jag kände mig stolt över att jag inte stannade hemma idag. Tanten blinkade åt mig och gick in i köket. Hon fick egentligen inte servera vem som helst gratis fika, men det hade blivit vår lilla hemlighet.
När jag senare lämnade kafét hade de flesta människor kommit fram till arbetet. Det var lugnare på trottoaren. Fast jag hatade synen av fåglar blev jag lite gladare av fågelkvittret. Jag bestämde mig att jag skulle gå förbi Shakespeares bokhandel på vägen tillbaka.
Alltid blev jag lika förvånad över hur magisk den platsen kunde vara. Här kunde man vara vem man ville och alla sagor var tillåtna. Efter att jag dagdrömt en alldeles för lång tid insåg jag att jag måste hem till mina barn igen. Jag hade varit borta för länge vid det här laget och de borde vara livrädda. De var trots allt bara några månader.

Jag började gå fortare än vanligt och var inte lika uppmärksam längre. Innerst inne visste jag att det var fel, men jag kunde inte sluta att tänka på mina ungar.
När en duva började skrika på mig började jag springa och blev ännu mer stressad, men sen gick allt i slowmotion. Jag stod mitt på vägen när jag såg en taxiskylt i ögonvrån. Sakta kom den gula bilen närmare, men jag hade blivit förlamad. Mina ben flyttade sig inte och ljudet av tutan ringde i mina öron. Jag skulle inte få se mina barn en gång till, för det här var slutet. Jag försökte få huvudet att snurra av bra minnen, jag ville trots allt dö lycklig. Jag hoppades på ett mirakel, men det kändes omöjligt.

Bilen var bara någon meter ifrån mig när duvan greppade tag i min rygg och lyfte upp mig i luften. Marken kom längre och längre ifrån mig och duvan flög högre och högre upp. Jag kunde se ut över hela Paris vid det här laget. Det var det vackraste jag hade sett i hela mitt liv. Från himlen bestod inte Paris av springande medelålderskvinnor eller skyltar som visade vägen till tunnelbanan. Här uppe såg jag de stora parkerna, Eiffeltornet och de rosa träden som precis hade börjat blomma.

Det var magiskt och allting var mikroskopiskt litet. För första gången kände jag mig större än världen. Vinden blåste i mitt ansikte och mina taggar började göra ont av fågelns grepp. Flygturen var över, men jag var inte i duvans bo, jag var precis utanför mitt eget. Duvan nickade mot mig innan den sedan flög iväg igen. Jag var i chocktillstånd. Inte bara för att jag trodde att jag skulle dö för tio minuter sedan, utan också för att min värsta fiende hade räddat mitt liv.