Det har varit till stor hjälp för Rebecca att skriva, skriva, skriva om allt hemskt hon upplevde under några år. "Jag ursäktade att jag mådde dåligt med att jag hade mycket på jobbet. Hade jag bara sagt något till mina föräldrar hade de räddat mig, och jag har kompisar som hade funnits där. Han sa till mig att jag inte fick säga något till någon. Det gjorde jag inte heller".
Att Rebecca Ovedal vid nyss fyllda 30 år är lyckligt gift med Simon, är mamma och jobbar som samordnare och deltidsbrandman och bor i en villa i Hultsfred med familjens tre hundar, visar att man kan må bra och lita på en man – även efter något sådant här ofattbart hänt.
– Även om det kanske inte känns så då. Sedan är vägen dit olika för alla, men vågar man ta klivet och har mod att berätta för någon och uppmärksamma att något är tokigt, då finns det hjälp att få.
Rebecca har bestämt sig för att våga dela med sig av sitt, som hon säger, hemliga liv. Det liv hon levde några år, från hon var 20 och flyttade hemifrån.
– Kalmar är en tung period i mitt liv, där levde jag i en lögn och rädsla. Få personer kanske anade att det inte stod rätt till. De hade säkert undrat var jag var, om jag inte kommit till jobbet. För så var det, jag visste inte vad som skulle hända när han kom hem från jobbet. Om jag ens skulle överleva.
Rebecca tar en klunk kaffe och fortsätter berätta:
– Jag sa inte till någon, inte ens mina föräldrar eller närmaste vänner hur jag hade det. Sa att allt var bra, för jag var rädd att de inte skulle tro mig. Jag är fortfarande rädd när jag berättar, att folk inte ska tro på mig.
Till en början var allt bra. Killen hon dejtade var även kollega. Kär var hon aldrig, utan det var mer en kompisrelation som övergick till ett destruktivt förhållande, där hon blev hans, vi kan likna det vid en ägodel, under några år. Han styrde hela hennes liv, parkerade sin bil bakom hennes för att hon inte skulle kunna åka iväg utan att han visste och bytte kod på hennes telefon.
Ur Rebeccas dagbok:
"Jag hade en relation med en sexmissbrukare, som hade flera relationer samtidigt som den vi hade. Det var ständiga hot, anklagelser, övervakning, slag, övergrepp, lögner, en falsk fasad. Jag shoppade för att döva allt, han fixade inte min "framgång". Jag har skulder i dag på grund av han. Jag gav upp min friidrottskarriär, jag gav upp mina vänner, andra relationer. Det var så mycket jag kunnat göra annorlunda, men som jag inte behärskade då."
Fram till för fyra år sedan var Rebecca mer sjukskriven än hon var på jobbet. Relationen bröt ner henne, allt hon utsattes för resulterade i trötthet som när man går in väggen, liknar hon det vid.
– Jag orkade inget. Låg apatisk i perioder. Hela tiden hittade jag fel hos mig själv, som på något märkligt sätt ursäktade det han gjorde mot mig. Tyckte jag då, man fattar inte hur osunt det är när man är mitt uppe i det. Jag tänkte att jag fick skylla mig själv, för något jag sagt, något jag gjort.
Det har tagit tid att komma så långt att Rebecca kan berätta. Nu har hon bestämt sig för att våga dela med sig av sitt, som hon säger, hemliga liv. För att gjuta hopp i andra våldsutsatta tjejer. "Det finns hjälp att få och kan jag hjälpa en, genom att berätta, är det bättre än ingen. För mig är det oerhört viktigt att få tjejer att förstå sitt värde".
Ur Rebeccas dagbok:
"Det värsta jag visste va när folk sa att jag var snygg, för det va en av sakerna som inte va bra med mig, enligt han. Ja, listan kan göras lång – mellan allt det hemska så bjöd han på resor, god mat, äventyr, antagligen för att väga upp allt det hemska. Allt för att lindra hans samvete."
Hon är inte ute efter att få sympatier, lika lite som hon vill att folk ska tycka synd om henne. Hon längtar bara efter att ingjuta hopp i tjejer, för det är ofta tjejer, som kanske rent av lever ett liknande liv som hon gjorde, eller nyss tagit sig ur ett destruktivt förhållande.
– Jag vill få tjejer att förstå sitt värde, det känns oerhört viktigt för mig.
Hunden Sune betyder oerhört mycket. Han har funnits vid Rebeccas sida i halva hennes liv, som ett ovärderligt stöd genom allt. "Jag har flytt för mitt liv med Sune under armen. Han har också men, av allt vi varit med om. När Simon kramade mig i början, högg och bet Sune honom", berättar Rebecca.
Till slut lyckades Rebecca ta sig ur förhållandet och fly. Hon minns hur hon sprang barfota hem från hans lägenhet med sin hund under armen. Hon flyttade hem till pappa 2014.
I Vimmerby mötte hon Simon Ovedal. Det mötet utvecklade sig till kärlek på riktigt och i dag är de gifta.
Ur Rebeccas dagbok:
"I snart sju år har Simon stått vid min sida, inte alltid förstående, men alltid stöttande. Pushat, tröstat, hejat, räddat, kramat, pussat och älskat mig villkorslöst! För mig är det obegripligt och det finaste någon har gjort för mig. Tack älskling för att du är du!"
Idag mår Rebecca bättre. Hon äter fortfarande medicin mot ångest och depression, sedan hon diagnostiserats med PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och hon går i samtal på psykiatrin.
– Jag anmälde honom aldrig, polisen tyckte inte det fanns tillräckligt med bevis. Jag bestämde mig dock att han inte skulle få förstöra mer än vad han gjort. Idag känner jag mig stark och ingen skulle någonsin kunna skada mig på det här sättet igen.