Att Rebecca Ovedal vid nyss fyllda 30 Ă„r Ă€r lyckligt gift med Simon, Ă€r mamma och jobbar som samordnare och deltidsbrandman och bor i en villa i Hultsfred med familjens tre hundar, visar att man kan mĂ„ bra och lita pĂ„ en man â Ă€ven efter nĂ„got sĂ„dant hĂ€r ofattbart hĂ€nt.
â Ăven om det kanske inte kĂ€nns sĂ„ dĂ„. Sedan Ă€r vĂ€gen dit olika för alla, men vĂ„gar man ta klivet och har mod att berĂ€tta för nĂ„gon och uppmĂ€rksamma att nĂ„got Ă€r tokigt, dĂ„ finns det hjĂ€lp att fĂ„.
Rebecca har bestÀmt sig för att vÄga dela med sig av sitt, som hon sÀger, hemliga liv. Det liv hon levde nÄgra Är, frÄn hon var 20 och flyttade hemifrÄn.
â Kalmar Ă€r en tung period i mitt liv, dĂ€r levde jag i en lögn och rĂ€dsla. FĂ„ personer kanske anade att det inte stod rĂ€tt till. De hade sĂ€kert undrat var jag var, om jag inte kommit till jobbet. För sĂ„ var det, jag visste inte vad som skulle hĂ€nda nĂ€r han kom hem frĂ„n jobbet. Om jag ens skulle överleva.
Rebecca tar en klunk kaffe och fortsÀtter berÀtta:
â Jag sa inte till nĂ„gon, inte ens mina förĂ€ldrar eller nĂ€rmaste vĂ€nner hur jag hade det. Sa att allt var bra, för jag var rĂ€dd att de inte skulle tro mig. Jag Ă€r fortfarande rĂ€dd nĂ€r jag berĂ€ttar, att folk inte ska tro pĂ„ mig.
Till en början var allt bra. Killen hon dejtade var Àven kollega. KÀr var hon aldrig, utan det var mer en kompisrelation som övergick till ett destruktivt förhÄllande, dÀr hon blev hans, vi kan likna det vid en Àgodel, under nÄgra Är. Han styrde hela hennes liv, parkerade sin bil bakom hennes för att hon inte skulle kunna Äka ivÀg utan att han visste och bytte kod pÄ hennes telefon.
Ur Rebeccas dagbok:
"Jag hade en relation med en sexmissbrukare, som hade flera relationer samtidigt som den vi hade. Det var stÀndiga hot, anklagelser, övervakning, slag, övergrepp, lögner, en falsk fasad. Jag shoppade för att döva allt, han fixade inte min "framgÄng". Jag har skulder i dag pÄ grund av han. Jag gav upp min friidrottskarriÀr, jag gav upp mina vÀnner, andra relationer. Det var sÄ mycket jag kunnat göra annorlunda, men som jag inte behÀrskade dÄ."
Fram till för fyra Är sedan var Rebecca mer sjukskriven Àn hon var pÄ jobbet. Relationen bröt ner henne, allt hon utsattes för resulterade i trötthet som nÀr man gÄr in vÀggen, liknar hon det vid.
â Jag orkade inget. LĂ„g apatisk i perioder. Hela tiden hittade jag fel hos mig sjĂ€lv, som pĂ„ nĂ„got mĂ€rkligt sĂ€tt ursĂ€ktade det han gjorde mot mig. Tyckte jag dĂ„, man fattar inte hur osunt det Ă€r nĂ€r man Ă€r mitt uppe i det. Jag tĂ€nkte att jag fick skylla mig sjĂ€lv, för nĂ„got jag sagt, nĂ„got jag gjort.
Ur Rebeccas dagbok:
"Det vĂ€rsta jag visste va nĂ€r folk sa att jag var snygg, för det va en av sakerna som inte va bra med mig, enligt han. Ja, listan kan göras lĂ„ng â mellan allt det hemska sĂ„ bjöd han pĂ„ resor, god mat, Ă€ventyr, antagligen för att vĂ€ga upp allt det hemska. Allt för att lindra hans samvete."
Hon Àr inte ute efter att fÄ sympatier, lika lite som hon vill att folk ska tycka synd om henne. Hon lÀngtar bara efter att ingjuta hopp i tjejer, för det Àr ofta tjejer, som kanske rent av lever ett liknande liv som hon gjorde, eller nyss tagit sig ur ett destruktivt förhÄllande.
â Jag vill fĂ„ tjejer att förstĂ„ sitt vĂ€rde, det kĂ€nns oerhört viktigt för mig.
Till slut lyckades Rebecca ta sig ur förhÄllandet och fly. Hon minns hur hon sprang barfota hem frÄn hans lÀgenhet med sin hund under armen. Hon flyttade hem till pappa 2014.
I Vimmerby mötte hon Simon Ovedal. Det mötet utvecklade sig till kÀrlek pÄ riktigt och i dag Àr de gifta.
Ur Rebeccas dagbok:
"I snart sju Är har Simon stÄtt vid min sida, inte alltid förstÄende, men alltid stöttande. Pushat, tröstat, hejat, rÀddat, kramat, pussat och Àlskat mig villkorslöst! För mig Àr det obegripligt och det finaste nÄgon har gjort för mig. Tack Àlskling för att du Àr du!"
Idag mÄr Rebecca bÀttre. Hon Àter fortfarande medicin mot Ängest och depression, sedan hon diagnostiserats med PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och hon gÄr i samtal pÄ psykiatrin.
â Jag anmĂ€lde honom aldrig, polisen tyckte inte det fanns tillrĂ€ckligt med bevis. Jag bestĂ€mde mig dock att han inte skulle fĂ„ förstöra mer Ă€n vad han gjort. Idag kĂ€nner jag mig stark och ingen skulle nĂ„gonsin kunna skada mig pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet igen.