Liza-Maria är sexmissbrukare

Liza-Maria Larsson hade själv önskat hon kunnat få den hjälp hon så väl behövde, när hon var yngre och mådde dåligt.
För på egen hand förstod hon inte vad som var fel. Varför hon hela tiden sökte sig till nya killar.
- Jag såg hela tiden ett mönster i att jag ville vara trogen, för jag tyckte om mina pojkvänner. Men jag lyckades ändå inte stanna kvar, berättar Liza-Maria Larsson som lämnade Silverdalen när hon slutade Samhällsprogrammet på Hultsfreds Gymnasium 2005.

Vill hjälpa andra
I dag är hon 28 år, bor i Stockholm och genom sitt jobb som kommunikatör på privatkliniken Absolutions, jobbar hon med människor som också har ett sexmissbruk.
Samtidigt utbildar hon sig till addiktolog med en stor längtan efter att kunna hjälpa andra som är i samma situation. Och hon vill gärna försöka ta hål på myten om vad sexmissbruk är.
- Addiktologi handlar om läran om bindningar och deras lösning, om att sitta fast i ett system som jag gjorde i min kärnfamilj, berättar Liza-Maria Larsson. För jag har förstått nu att det hela tiden handlade om bekräftelse, att bli sedd. Mina föräldrar gjorde sitt absolut bästa, men jag fick ändå inte det jag behövde.
- Jag tror det var där beroendet började, när jag ständigt försökte anpassa mig till omgivningen för att få vara med och inte känna mig ensam. På det viset övergav jag mig själv. Då var jag fyra-fem år. Det blev min överlevnadsstrategi. Det förstår jag i dag, tillägger Liza-Maria.

Ville fylla tomhetskänsla
Det var hennes sökande efter att fylla en tomhetskänsla som gjorde att hon inte kunde stanna kvar i någon form av relation, vare sig hos vänner eller partners.
- Att hela tiden byta sexpartner när jag blev lite äldre hjälpte mig att fly undan till något nytt, i jakten på ny bekräftelse. I hopp att denna person skulle ge mig det jag saknade.