När hon var liten flyttade Lucia Rappich från Tyskland till Målilla tillsammans med sin mamma.
1989 föddes Lucia Laureen Rappich i Berlin, Tyskland. Precis som många andra tyskar köpte hennes mamma hus i Sverige, närmare bestämt i Målilla, vilket gjorde att de kunde besöka grannlandet i norr på semestern.
– Sedan tyckte mamma och mammas sambo att det var så himla fint här. Då valde vi att flytta hit vid årsskiftet 1998/1999, om jag inte missminner mig. Jag skulle i alla fall fylla tio samma år. Jag gick halva fyran i Tyskland och halva fyran här, säger Lucia Rappich.
Senare fick hon permanent uppehållstillstånd i Sverige.
– Enligt Migrationsverket fick jag inte uppehållstillstånd förrän 2005. Jag vet inte varför och min mamma är död, så jag kan inte fråga henne.
Efter flytten till Sverige gick livet sin gilla gång. Hon gick grundskolan och gymnasiet, började jobba som vikarie i vården och utbildade sig till undersköterska. 2010 fick hon fast anställning inom vården i Hultsfreds kommun, där hon fortfarande jobbar kvar.
Att hon inte var svensk medborgare var ingenting hon brukade fundera särskilt mycket på.
– Jag har inte varit den som har rest. Har jag behövt legitimera mig har jag kunnat göra det med mitt körkort. Det har inte varit något problem.
Men på senare år har hon insett att hon behöver kunna legitimera sig på annat sätt.
– Det är mer och mer saker man måste ha pass eller nationellt ID-kort för.
På senare år har Lucia Rappich insett att hon behöver svenskt pass eller nationellt ID-kort för att kunna legitimera sig.
Till exempel kan det bli svårt att skaffa bank-ID.
– Jag har bank-ID på min telefon nu, men skulle jag byta telefon måste jag in på en bank och det är inte alla som godkänner körkort, har jag läst mig till. Simpla saker som att betala en räkning kommer att bli väldigt knöligt.
2021 ansökte hon för första gången om att bli svensk medborgare – en ansökan som avslogs av Migrationsverket. Nyligen ansökte hon på nytt, men även den här gången kommer hon sannolikt att få avslag.
Problemet är att hon inte kan styrka sin identitet.
Hon berättar att hennes tyska pass försvann i samband med en flytt, och att hon har letat förgäves efter det.
– Jag har polisanmält att passet blivit borttappat, men det har inte hjälpt någonting. Jag kommer ingenstans och det är väldigt förtvivlande.
När hon fick uppehållstillstånd 2005 kontrollerade Migrationsverket hennes tyska pass.
– De har en gång i tiden tagit emot en kopia av mitt pass, så de har det någonstans i sina papper, även om det är 20 år sedan. Men det hjälpte inte heller.
Dessutom har Lucia Rappich inte någon nära anhörig som kan intyga hennes identitet. Varken hennes mamma eller pappa är i livet. Hon har inte heller syskon, make eller myndiga barn.
– Jag har inget av det som kan legitimera mig, så jag faller mellan stolarna.
"Jag har hela mitt liv här och fick ändå avslag. Vad gör jag för fel?", säger Lucia Rappich, här tillsammans med döttrarna Clara, snart 10 år, och Nora, snart 11.
Från ett tidigare äktenskap har hon två minderåriga barn.
– När jag gifte mig 2014 och bytte namn samarbetade Tyskland och Sverige med varandra, så mitt namnbyte skickades till Tyskland.
Hon registrerades i Tyskland som Lucia Laureen Rappich Brandt, eftersom hon valde att ha dubbelt efternamn. 2018 skilde hon sig, och några år senare bytte hon tillbaka till sitt flicknamn.
– Då hade Sverige hunnit att skaffa sig en sekretesslag som innefattar att man inte får lämna ut personuppgifter, så det namnbytet skickades inte automatiskt till Tyskland.
Därför har hon fortfarande kvar efternamnet Brandt i Tyskland, medan hon i Sverige heter Rappich. Något som ställer till problem vid kontakter med tyska myndigheter.
– Mina så kallade identiteter stämmer inte överens.
"Enligt tyska myndigheter måste jag identifiera mig för att kunna göra ett namnbyte, och det kan jag inte heller", säger Lucia Rappich.
Hon uppger att hon varken kan byta efternamn eller skaffa ett nytt pass i sitt gamla hemland. Hon har fastnat i ett moment 22.
– Enligt tyska myndigheter måste jag identifiera mig för att kunna göra ett namnbyte, och det kan jag inte heller. Jag har velat skaffa mig ett pass, men det har inte gått.
Och trots att hon bott i Sverige i många år nekas hon alltså svenskt medborgarskap.
– Jag har barn här, som är födda i Sverige. Jag har hela mitt liv här och fick ändå avslag. Vad gör jag för fel? Varför blir jag straffad för att jag inte har några nära anhöriga?
Situationen får henne att känna sig väldigt ensam.
– Sedan är jag glad att jag har vänner. Jag har ett socialt nätverk, men det är ingen som kan hjälpa mig i det här. Då märks det att man inte har syskon, mamma eller pappa. Det kan vara jobbigt nog ändå.