Kyrkoherdejobbet är intensivt, det handlar dels om att vara chef för ett "företag" med 40 anställda. Men också om att vara präst. "Det är det jag helst vill vara", säger Arja Bergström. "En andlig ledare för församlingen".
Det var egentligen inte förrän det var dags välja studieväg på högskolan, som känslan fick sin förklaring.
– Jag pratade med en vägledare på universitetet och där sa jag något i stil med att "jag vill bli präst", berättar Arja Bergström, nyss installerad kyrkoherde i Aspelands pastorat.
Och när hon sa det, klack det till i Arja. Det var ju det den där obestämda känslan velat tala om för henne.
– Det var en kallelse. Det insåg jag då och sökte in på den teologiska utbildningen.
Men det visade sig bli en utmaning att plugga till präst. Familjen hade ganska nyligen flyttat till Sverige.
– Jag kommer ju från en by i norra Finland, berättar Arja Bergström, så det var knappt att jag kunde svenska. Men jag fick en stark andlig upplevelse. Gud talade om för mig att jag var på rätt plats, där han avsett att jag skulle vara. Det gav mig den uppmuntran jag behövde för att jobba vidare.
Och det gjorde hon. Både med teologin och med språket. Och vid det här laget märks inte mycket av den finska bakgrunden även om hon själv känner att det kan bli lite fel emellanåt.
Kyrkan har alltid spelat en stor roll i Arja Bergströms liv. I alla fall från det att hon var tre år gammal.
– Då fick jag följa med mamma och min lite äldre bror till kyrkans barnverksamhet hemma i byn i Finland, berättar hon.
– Men jag var egentligen för liten för att vara med. Så jag lade mig på golvet och grät, jag ville ju inte gå därifrån. Och ledarna tyckte att "vi kan ju inte kasta ut ett barn från kyrkan". Så jag fick vara med som maskot...
Fast det dröjde bara några år så var hon med som ledare för gruppen och i tio, tolvårsåldern hade Arja egna grupper.
– När jag var 14 år sa jag till mamma att präst var det finaste man kunde vara, säger Arja Bergström.
Men den dörren var dessvärre stängd för henne. Och försedd med hänglås. Vid den här tidpunkten var det inte möjligt för kvinnor att bli präster i Finland. Den dörren öppnades inte förrän hon kom till Sverige och fick bekräftat av en sjukhuspräst att det var fullt möjligt.
Det dröjde ännu några år tills kvinnor fick bli präster i Finland.
Som ny kyrkoherde blir det många promenader upp och ner för kyrkogången, för Arja Bergström.
Efter prästvigningen fick hon så småningom tjänsten som kyrkoherde i dåvarande Mörlunda-Tveta församling.
– Där var jag i sex år fram till 2014, säger hon. Då slogs församlingarna ihop till Aspelands pastorat, med Marita Rosén som kyrkoherde.
Arja Bergström trivdes bra i Mörlunda-Tveta och hade gärna stannat kvar där.
– Vi hade en levande verksamhet som jag gärna hade fortsatt med. Men samtidigt gillade jag inte centraliseringen riktigt, säger hon.
Så Arja sökte sig vidare och hamnade i Högsby. Nästa stopp på resan blev Nässjö. Ett av de största pastoraten i sitt stift.
– Jag ville ha erfarenheten från att leda ett stort pastorat, säger hon.
Den erfarenheten kom att bli ganska tuff, det visade sig vara arbete både natt och dag för att hinna med allt och alla församlingar. Och det slet hårt på Arja Bergström. Ungefär då blev också kyrkoherdetjänsten i Aspelands Pastorat ledig lite hastigt. Men Arja Bergström var tveksam först. Trots att det var många som hörde av sig och frågade. Men efter en tid av vila, mognade beslutet.
– Jag har alltid känt mig hemma i den här trakten, säger hon, och det var säkert ett stänk av hemlängtan med i spelet. Och nu känns det som jag är på rätt plats.
Att vara kyrkoherde är i princip att ha två olika jobb samtidigt. Arja Bergström är chef över ett "företag" med 40 anställda, med allt vad det betyder av administration, budgetar, bokslut och annat pappersarbete. Men också att vara präst.
– Att vara präst är det viktigaste för mig, det försöker jag hinna med så mycket jag bara kan.
Det är intensivt att vara kyrkoherde. Hur hittar du vila och avkoppling?
– Jag borde väl säga i kyrkan, säger Arja Bergström, men det är i skogen. Långa promenader när tillfälle ges. Och tillsammans med familjen. Barn och barnbarn bor ju i närheten, så man träffas ofta. Golfbanan i Tobo är också uppskattad som avkoppling. Jag bor ju precis där och både min man och jag spelar. Det är smidigt att gå ut en runda lite när det faller sig.
Men, vad säger en präst när boll-uslingen hamnar långt ut i ruffen?
– Jag är välsignad med stort tålamod. Så mig gör det inte så mycket. Men det kan hända att mina medspelare svär till ibland. Men då är ju förlåtelsen nära. Den kan jag förmedla, om någon ber om det, säger Arja Bergström.