En taxi svänger runt på vändplanen framför familjen Hills hus i Mörlunda. Ledsagaren Ina Gustafsson hoppar ur, fortfarande med Astrid Lindgrens så välkända ”Lille katt” på läpparna.
– Vi har sjungit hela vägen hem från skolan, berättar Ina och Lisa fortsätter nynna på låten de inte hann avsluta. Michael Jackson, Måns Zelmerlöw och mycket rock blev det i dag, tillägger hon och skrattar.
Det är hennes sista arbetsdag som assistent åt Lisa, så det är lite känslosamt. De två har kommit varandra väldigt nära, det märks på Lisas sätt att lägga armen om Ina, och hon lägger sin panna mot Inas.
– Ina har verkligen varit ett fantastiskt stöd för oss, hon har nästan blivit som en familjemedlem under sina två år som assistent åt Lisa, säger Pernilla och överlämna en liten gåva från familjen samtidigt som Lisa får ett gosedjur av Ina.
Hon kommer vara saknad, det märks. Saknad har också pappa Kristian varit. Det visar Lisa tydligt genom att slänga med kroppen fram och tillbaka i rullstolen. Och hon skriker högt av glädje över att vara hemma.
Lisa och pappa kramas en lång stund innan Kristian rullar in henne i huset via trärampen på baksidan. Nu är hela familjen Hill samlad.
Pernilla och Kristian har alltid varit öppna med att de har ett handikappat barn och de delar gärna med sig av sina erfarenheter till andra föräldrar som är i samma situation.
– Man kan behöva prata med någon för det är en oerhört jobbig tid, säger Pernilla. Ska jag vara ärlig vet jag inte varifrån vi får krafterna. Det bara går, det måste gå. Det finns ju inga alternativ och nu bara rullar det på.
Det viktigaste för oss är ju att Lisa mår bra.
Lisa föddes med vattenskalle den 28 november 2007 på Kvinnokliniken i Västervik. Det var en helt vanlig förlossning och beskedet kom som en chock för både Pernilla, Kristian och personalen. Inte ett endaste tecken på det hade man sett innan.
– Det gjordes många fel har vi förstått och vi borde fått kejsarsnitt, säger Pernilla, som hade en väldigt svår förlossning.
– Men vi har aldrig lagt någon tid på det där, inflikar Kristian utan bitterhet i rösten. På vad det egentligen var som hände, menar jag. Vi har inte haft behov av att veta.
Så här efteråt vet man dock att Lisa fick sin CP-skada de första minuterna.
Hon slutade andras när hon väl var ute och syrebristen gjorde att hon fick en hjärnblödning.
– Tack och lov började hon andas igen, säger Kristian och orden berör mig starkt. Inte för att jag tvivlat, men de visar så tydligt att Lisa var lika välkommen som hennes båda syskon Emil, sex år och Inez ett.
– Det fanns aldrig i vår tanke att vi skulle avstå ifrån att skaffa fler barn efter Lisa, tillägger Pernilla. Även att vårt liv totalt förändrades. Det visar bara att man inte ska ta allt för givet.
Lisa är dessutom rullstolsburen, bara tre dagar gammal opererades en shunt in i Lisas hjärna, det har visat sig att hon har epilepsi och dessutom är hon blind, vilket upptäcktes först när hon var ett halvår-år.
Hon kan vare sig äta eller dricka, utan får all sin näring via en knapp för sondmatning som tar en timme vardera gång, fyra gånger per dag.
– Det dröjde fyra år innan Lisa utreddes i Uppsala och man kom fram till att hon inte kunde äta, hon kan inte inta någonting via munnen. Inte ens vatten, berättar Pernilla. De två första åren hade hon sond i näsan, den slet vi med länge innan hon äntligen fick knapp på magen.
Ett annat problem det förde med sig var att Lisa kaskadkräktes jämt. Hon fick inte behålla någonting, utan familjen levde med skurhinken och moppen framme för jämnan tills hon genomgick upprepade refluxoperation, så att hon inte kan kräkas.
– Under den tiden var vi inlagda jämt, säger Pernilla.
Nu känner Pernilla och Kristian att de är igenom den jobbigaste tiden. Livet har stabiliserat sig lite, även om det är ett himla pusslande för att få vardagen att gå ihop med jobb, skola, förskola, alla vardagssysslor och så gärna lite egentid på det.
– Vår almanacka vill du inte se, säger Pernilla och ler samtidigt som hon berättar att hennes andningshål är kvällarna med Rosenfors Musikkår. Där tänker jag bara på mina noter och min klarinett.
– Och jag pysslar gärna i trädgården, där trivs jag, tillägger Kristian.
Lisa har inte behövt genomgå någon operation på länge och det funkar bra på träningsskolan i Hultsfred. Det underlättar förstås för Kristian och Pernilla som jobbar 90 respektive 80 procent inom demensvården, Kristian på Hemgården och Pernilla på Lundagården.
När Lisa var tre år kom Pernilla och Kristian dessutom fram till att de behövde avlastning, så varannan helg och numera även en extranatt i veckan är Lisa på korttidsboendet Diamanten.
– Det är guld värt för oss, säger Pernilla som äntligen slutat känna dåligt samvete över att hon lämnar bort Lisa regelbundet. Det är mastigt att ha ett så handikappat barn som Lisa, vi kände det att vi orkade inte till slut.
– Vi känner att vi blir så mycket bättre föräldrar till Lisa, och Emil och Inez, om vi tar emot den hjälp man kan få, tillägger Kristian, som ändå tvekade länge inför att utöka med en extranatt i veckan. Men jag har själv jobbat på Diamanten och framför allt stormtrivs Lisa där, det underlättar förstås ett sådant beslut.