För fem år sedan satt Brita Freudenthal på en begravning och tänkte ”jag ska skriva din historia”. Historien om en kvinna som blev 95 år och som levt hela sitt liv på den småländska landsbygden. En kvinna som sett samhället förändras och som tyst bidragit till uppbyggandet av det.
– Det började med en god vän och granne som var ett enormt stöd för mig som småbarnsmamma. Barnen brukade sätta sina cyklar på hennes veranda innan de klev på skolbussen och varje fredag när jag hämtade dem var det fika hemma hos henne. Det var då hon började berätta om sitt liv. Hon blev som en reservmormor för mina döttrar och hon ville att de skulle veta hur det var att leva på den tiden hon växte upp. Det är mycket hennes öde jag beskriver i boken.
Boken utspelar sig på en småländsk gård och följer huvudkaraktären Astrid genom livet.
Hur hon år 1916 som ung flicka arbetar som mjölkerska och hur livet sedan utvecklar sig i takt med tiden.
– Jag följer henne från 13 till 95 år. I boken beskriver jag hennes och hennes medsystrars livsöden. Det är många okända kvinnor som var en del av den svenska framgången. Jag hoppas att boken ska ge en förståelse för alla som finns där som kanske inte gått i skolan, inte lyckats, inte byggt om sitt kök men som ändå var en del av samhället, som burit det.
Astrid heter egentligen något annat och det är av respekt som Brita valt att i boken döpa om henne.
– Eftersom jag går djupt in i hennes öde valde jag att ändra hennes namn. Jag har gjort en fiktiv person av henne men de som kände henne kommer att känna igen henne. Många av hennes uttryck och sätt att vara kommer fram. Jag vet faktiskt inte om jag svikit henne eller gjort henne rättvisa.
Boken har inte trollats fram genom ett knäpp med fingrarna utan Brita har lagt många timmar till att beskriva och väva ihop bokens karaktärer och stycken.
– Jag började skriva korta avsnitt om kvinnorna sedan tog det ett bra tag innan jag fick ihop det till ett manus. Kanske något år. När man börjar fördjupa sig får dammsugaren stå i sitt hörn och vänta.
Väl klar var det långt från säkert att manuset någonsin skulle se dagens ljus.
– Det känns overkligt att få den utgiven. Manuskriptet låg undangömt i en låda i ett år innan en av döttrarna började snoka i lådan och hittade det. Hon läste och sa att det säkert fanns andra som var intresserade av att få läsa det. Så det skickades in och sedan fick jag svar ganska snabbt. Men då var jag osäker på om det verkligen var det jag ville. Det är nästan en del av sig själv som man ger ut.
Brita hade redan tidigare gett ut boken ”I människors land” på Faun förlag. Det var tack vare uppmuntrande ord från dem, påtryckningar från döttrarna och samtal med en vän som det slutgiltiga valet gjordes.
– De lyckades tillslut övertala mig. På förlaget tyckte de nog att jag var ganska konstig, de flesta vill ju ge ut.
Mottagandet har sedan boken släppts varit varmt och för Brita känns det nu som att hon gjorde rätt när hon valde att ge ut den.
– Den har fått jättefina recensioner och sålt bra på förlaget. Det känns kul att folk gillar min bok, så efter en viss tvekan känns det bra.