I 40 år har Kurt Gustavsson sprungit årligen sprungit maraton. Nu är han uppe i 248 lopp och för att lyckas med sitt mål att ha 250-loppsjubileum i Hultsfred den första september satsar han på att helgen innan springa ett maraton i Mariestad.
– Det blir lite tätt men det får gå, erkänner han.
– För några år sedan sprang jag maraton fem dagar i rad. Det var någon tävlig de hade i Skövde. Har man viljan så går det alltid. Man måste vara mentalt förberedd på att det kommer att göra ont och att det går att fortsätta ändå.
1978 började passionen för långdistanslopp på riktigt och han blev rikskänd för att ha sprungit mellan Nordkap och Smygehuk. Sträckan blev han tvungen ett dela upp på två år då han inte kunde fortsätta förbi Sundsvall på grund av benhinneinflammation.
– Ingen trodde att jag skulle klara det. Jag var inte tränad alls för det och började springa 48 kilometer om dagen, sex dagar i veckan. På den tiden hade skorna bara en tunn sula så det var inte konstigt att jag fick inflammation.
Men klarade det gjorde han och när den första Stockholm maraton hölls året efter var han redo för nästa utmaning. Varje år sedan dess har han deltagit på maratonlopp runt om Sverige och Europa. Det 100e loppet sprang han på Hawaii och det 200e på plats i Hultsfred.
– Jag har sprungit sju lopp i Berlin och där är det publiken som sticker ut. Runt en halv miljon människor som är entusiastiska och hejar på alla. Andra speciella lopp är till exempel ett lopp söder om Kiruna med runt tio startande och där man fikar tillsammans efteråt. Andra lopp är kombinerade med resor och blir speciella på grund av den anledningen.
Drivkraften kommer av en nyfikenhet att testa gränser och av det sociala sammanhanget. Det är bara en person i Sverige som har sprungit fler år i rad så när hälsenan gick av i januari förra året började kämparandan att glöda.
– Det som bekymrade mig var att jag då hade sprungit i 38 år och ville inte missa ett år om jag skulle fortsätta. Så efter operationen sa jag till läkaren "Nu är det din uppgift att se till att det här blir så bra att jag kan springa ett maratonlopp i december". Han bara tittade på mig som att det var något fel där uppe.
Men innan årets slut stod han på startfältet i Skövde.
–Det som räknas är att det är maratonlopp eller längre. Maraton har en maxtid på sex timmar men de längre brukar inte ha någon tidsgräns. Så jag anmälde mig till ett 24-timmarslopp där man springer så långt man kan. Med kyrkorna med mig gick och småjoggade jag i 47 eller 49 kilometer men jag tog väldigt mycket tid på mig.
Att han skulle komma upp i sitt 250e lopp redan året efter var inte något som han trodde skulle vara möjligt. Men efter sju lopp i år är målsnöret nära.
– Jag var nästan ett år utan löpning och det är svårt att komma igen när man när över 70. Alltig går tyngre och långsammare. Nu börjar man sikta på att klara maxtiderna, så var det inte förr. Att springa det 250e loppet känns inte som en så stor milstolpe men det ska bli skönt att bevisa att än lever gubben.
Fortsätta kommer han att göra tills dess att kroppen börjar säga nej.
– Skulle det bli så att jag skadar mig eller inte kan klara maxtiderna så slutar jag nog. Det är en livsstil att tänka framåt på vilka lopp man ska springa så det skulle vara tomt om man inte hade löpningen. Men ingen katastof.