"Jag har alltid gillat kontakten med människor, men nu känner jag mig färdig med det här", säger Rolf Leander, som kan summera 42 år som polis.
Att bli polis fanns egentligen inte med i unge herr Leanders tankar, inte förrän han under sin FN-tjänstgöring på Cypern 1976 träffade en inspirerande civilpolis.
– Jag bestämde mig där och då för att kasta in en ansökan, berättar Rolf när vi slagit oss ner med en fika i polisstationens personalrum.
Han erkänner att det känns lite vemodigt, det är ändå hans sista dag på jobbet – efter 42 år.
Det har varit fantastiska år, tillägger han, och bara det att han valt att jobba kvar till 68 års ålder talar sitt tydliga språk.
– Regelverket hindrar mig att jobba vidare. Nu när jag fått fundera lite känner jag att jag varit med så länge, det är bra nu.
Det var i april 1978 som han klev innanför grindarna till polisskolan i Solna, och det blev också några inledande tjänstgöringsår i Stockholmstrakten.
Som den Mariannelundsgrabb han var, och fortfarande är för den delen, sökte han sig hemåt Småland 1983 för tjänstgöring i Vetlanda, för att tre år senare tacka ja till en tjänst i Virserum och sedan mitten av 1990-talet har han jobbat i Hultsfred.
– Först som patrullerande polis, men efter en höftoperation 2011 var det slutåkt. Då blev jag stationspolis med i huvudsak ansvar för det utredande arbetet.
Vilka har varit de positiva sidorna med att vara polis?
– Att man får göra samhällsnytta, det är ju det där med vårt motto att "skydda, hjälpa och ställa till rätta". Jag gillar kontakten med människor.
Och de mest negativa?
– Hur brottsligheten förändrats. Förr fanns inte alls den brottslighet som polisen möts av i dag, med grov kriminalitet och gängvåld. Jag tänker mycket på det, att det varit skönt att jobba på en mindre ort och slippa det där värsta.
Under en FN-tjänst på Cypern inspirerades Rolf Leander att söka polisskolan. Sedan mitten av 1990-talet har han varit stationerad i Hultsfred. Det är dock tio år sedan han åkte polisbil, sista tiden har han varit stationspolis.
Att nämna ett specifikt minne som etsat sig fast verkar först omöjligt, men så drar sig Rolf till minnes en natt i Solna, då han och kollegan larmas ut till en svan som irrat sig upp till ett industriområde och frusit fast mitt i smällkalla vintern.
– Vi fick loss den och tog den med oss i polisbilen. Jag minns hur vi satt i baksätet, svanen och jag. Jag med min arm om svanens hals, för att hålla den lugn, säger han och skrattar.
– Vi kunde släppa den i Stockholms ström och belönades med applåder från folk som nyfiket följt vårt arbete. Tänk om man hade fört dagbok, särskilt allt positivt hade varit roligt att ha nedskrivet.
