När handarbetena miste sin popularitet och man märkte att auktionsutroparen inte kunde få ut ens det materialet kostade ja, då tröttnade man på att sticka och sy till auktionerna.
– Det var ju annars det vi ägnade oss åt, att sticka och sy sådant som sedan såldes på våra auktioner på hösten, berättar Ulla Lindahl. Men det kändes så onödigt att lägga ner allt det jobbet, när det inte fanns någon marknad för det vi gjorde.
– Det är istället sådant som hembakat och sylter som säljer bra. Likaså hemliga paket. Och potatis i synnerhet, säger Rut Tomtelius.
Känd förening
Så Målilla Kyrkliga syförening ändrade inriktning kan man säga, för så länge sedan som tio år. Samtalen började ta större plats. Och pysslandet för eget bruk.
– Så Målilla Kyrkliga syförening är känd numera, som syföreningen som inte syr, säger prästen Susanne Elssjö med ett leende.
Lusten smög sig på
Men så började lusten att handarbeta smyga sig på några i gruppen.
– Jag fick frågan före jul om det var okej att ta med handarbeten igen, säger Susanne Elssjö, som tog över ansvaret för den här gruppen i höstas. Självklart är det det.
– Ja, för lyssnar gör man ju ändå, säger Elisabeth Eifrem.
Samtalen uppskattas
För samtalen är fortfarande väsentliga. Ämnena växlar, nu en tid har man exempelvis pratat om Frälsarkransen och när tidningen hälsar på är man framme vid de båda sista röda pärlorna: kärleks- och offerpärlorna, som symbolisera två sorters kärlek. Kärleken man får och kärleken man ger, offrar.
Däremot har själva ändamålet för handarbetena ändrats.
– Numera stickar vi inte till auktionerna utan till nyfödda på Moliljan, säger Elisabeth Eifrem, som är engagerad på asylboendet genom Röda Korset och vet hur stor efterfrågan det är på bland annat sockor och filtar.
– Jag kan ju berätta det också, tillägger Elisabeth och vänder sig till vännerna, att 4 000 kronor från auktionen kommer att användas till att köpa in garner. Det var ju tänkt att köpa in en symaskin till Moliljan egentligen, men det hade de redan gjort.
Känns meningsfullt
Med det i åtanke, känns det meningsfullt att ta upp handarbetandet igen.
– Så dricker vi förstås kaffe. Och pratar lite mer. Mycket prat blir det, säger Rut Tomtelius och häller upp en kopp till Birgitta Pettersson. Gemenskapen är viktig.
Det är Ingalill Lindberg snabb att skriva under på.
– Jag åker från Vimmerby till Målilla för att gemenskapen är så fin här. Så tar jag med mig Siv Ensebo och plockar upp Rut Tomtelius i Storebro. Så vi är ett litet gäng från grannkommunen som åker hit varje gång.
Tränar språket
Man brukar vara ett 15-tal, upp till 20 ibland och Svetlana Revdahl från Ryssland ser en jättefin chans att öva sina språkkunskaper tillsammans med sina nyvunna vänner.
– Jag flyttade till Norge 2000 och kom till Målilla 2015, här får jag jättebra möjligheter att träna språket, samtidigt som jag är glad för den fina gemenskapen.