Zulai Achmatukaeva är 35 år och mamma till tre barn som hon älskar. Men hon är så desperat att hon vill ge bort dem. Hon vill rädda dem undan det krig som rasar i Tjetjenien och som familjen riskerar att skickas tillbaka till.
- Hellre lämna dem här, än att vi skickas tillbaka tillsammans och dör där.
Lilla Anita tittar upp lite yrvaket, nyss uppkommen från värmen i vagnen. Hon är bara tre månader gammal och född här i Sverige.
Därför kallas hon för svenska Anita av mamma Zulai Achmatukaeva, som var gravid i sjunde månaden när de utvisades från Tyskland efter ett år och tre månader.
De flydde vidare till Sverige, med förhoppningen att få ett tryggt liv här.
- Vi skulle aldrig lämnat vårt land om vi inte varit tvungna. Vi behövde inte söka lyckan i Sverige. Vi hade allt, min man och jag.
Tidigare jobbade de som chefsingenjör och lärare. I dag har de inget kvar. Kriget har tagit allt. Huset de bodde i är sönderbombat, vänner och släktingar är antingen döda eller uppges saknade.
Både Zulai och hennes make Usman följer noga utvecklingen i Tjetjenien med hjälp av tv och internet.
De vet vilket öde som väntar dem om de tvingas åka här ifrån.
Själva tror de på avslag, men advokaten Paul Ekstrand från Västervik hade fortfarande inget hört från Utlänningsnämnden när tidningen kontaktade honom.
- Kriget avtar inte, det blir bara värre och värre, säger Zulai. Vi blir dödade allihop.
Hällde bensin över sig
Familjen kom till Sverige och flyktingförläggningen i Virserum i april. Fem månader senare fick de ett utvisningsbeslut i sin hand.De överklagade direkt, men beskedet fick Zulai att förlora tron på att kunna ge sina barn en trygg uppväxt.
Enda utvägen hon såg var att försöka ta sitt liv och i en liten tidningsnotis kunde vi läsa om familjens öde. Man funderar på bakgrunden, vilket öde, vilken katastrof som döljer sig bakom rubriken.
- Jag ville verkligen döda mig själv. Tänkte att det kanske kunde rädda mina barn. Jag är beredd att ge dem till en annan familj, så att de får stanna i Sverige.
Samma tankar säger sig pappan ha haft när han dagen efter besökte sjukhuset i Västervik med hopp om att bli inlagd. När svaret blev nej hällde han bensin över sig och hotade att tända på.
Vilket fick till följd att han greps och häktades misstänkt för olaga hot.
I domslutet från Västerviks Tingsrätt står att läsa att också sonen fått brännbar vätska på sig, men att pappan aldrig hade för avsikt att skada honom.
- Han ville döda sig, i ett försök att få en annan familj att ta hand om barnen, säger hustrun. Hellre än att åka tillbaka tillsammans och dö i Tjetjenien.
Vi kan dö - inte barnen
Genom tidningen vädjar de om hjälp. "Vi ber er, ta våra barn ifrån oss", säger mamman som genom hela intervjun sett nästan onaturligt stark ut. Pappan sitter hela tiden tyst, en bit ifrån med nedsänkt huvud och klappar yngsta sonen över handen.
- Kanske förstår du inte, du som inte upplevt ett krig, hur jag känner.
- Men ge våra barn en chans. Låt dem få stanna i Sverige. Vi kan dö, men inte dem. Våra barn har inte gjort något för att förtjäna att skickas tillbaka till ett land i krig.
Ta mina barn
Utvisningsbeslutet fick mamman att försöka ta sitt liv. Pappan hotade att tände eld på sig själv. I tidningsartiklar kunde vi följa två desperata föräldrars kamp för att kunna ge sina barn en trygg framtid i Sverige. Vad är det egentligen för tragedi som döljer sig bakom rubrikerna?
Hon har precis fått dottern Anita. Men hotet om att familjen ska utvisas till hemlandet Tjetjenien får henne att desperat önska att någon ska ta hand om hennes barn i Sverige.
Foto:
Fakta/Tjetjenienkriget
Tjetjenien är ett litet land som ligger i utkanten av det som var Sovjetunionen. 1991 förklarade sig Tjetjenien för självständigt. Först 1994 ingrep Ryssland militärt för att få slut på deras självständighetssträvan.
1989 bodde det 1,3 miljoner människor i den Autonoma Sovjetrepubliken, det vi numera kallar Tjetjenien. Knappt 750 000 av dem var Tjetjener, 300 000 var Ryssar.
1991 förklarade sig Tjetjenien för självständigt. Den före detta sovjetiske flyggeneralen Dzjochar Dudajev gick i spetsen för landets självständighetssträvan.
Den 11 december 1994 gick Ryssland in i Tjetjenien.
Det blev blodiga strider som krävde stora förluster på båda sidor. Rysslands överlägsenhet i antal soldater och vapen gjorde att de tog kontrollen över huvudstaden och andra större städer.
Redan på vintern 1995 förklarade militärledningen att kriget snart skulle vara över.
De tjetjenska rebellerna gick över till gerillametoder vilket kostade Ryssland stora förluster.
När Jeltsin vunnit presidentvalet 1996 ville han avsluta kriget.
Man förhandlade fram ett tillfälligt fredsavtal. De ryska styrkorna drogs bort från Tjetjenien men landets framtida ställning lades på is.
Kriget fortsätter
Hösten 1999 började det igen. Ryssland intog ganska lätt norra delen av Tjetjenien. Sedan blev det ett gerillakrig. Man räknar med att det finns cirka 80 000 Ryska soldater i landet.
Flera tusentals har dött på båda sidor och landet är i dag sönderbombat.
Källa: Motion från Vänsterpartiet
Jenny Persson