Den här gången lyckades de med det ingen annan människa gjort tidigare, för ingen har någonsin tagit sig över den kinesiska bergskedjan Kunlun på cykel. Utan hjälp av vare sig guider eller lastdjur.
Men det höll på att kosta dem livet.
"Det var stenhårt, helt vansinnigt", säger Janne som den här gången fick ge upp tanken på att korsa platån Chang Tang.
Uppvärmningsrundan blev för krävande och för full av strapatser.
Mitt i natten väcktes Janne Rikerth av ett öronbedövande dån. Han befann sig någonstans mitt i mellan dröm och verklighet och hade svårt att orientera sig. I den torra flodfåran alldeles intill deras tält närmade sig en vild, dånande flod.
Med en enorm hastighet och med sin obeskrivliga kraft drog vattenmassorna med sig klippblock som slog i marken.
- Jag slet upp tältduken och fick se hur floden steg tre och en halv meter inom loppet av en minut, säger Janne. Jag visste att det handlade om sekunder. Vi måste där ifrån för att rädda oss undan de bruna vattenmassorna som plötsligt stod som en vägg framför oss.
Snabbt var det tvunget att gå, men ändå så pass kontrollerat och sansat att de fick med sig allt därifrån.
- Och jag som hade föreslagit att vi skulle sova i flodfåran, säger Janne och tittar på Nadine som skakar på sitt huvud vid hågkomsten av händelsen.
Helt vansinnigt
Janne och Nadine hade tänkt sig bergskedjan Kunlun som uppvärmning. En enkel sak enligt andra, men så här i efterhand har de informerats om att ingen människa tidigare klarat det de gjorde.
Facktidningen National Geographic skriver om Janne och Nadine, som de första människorna som någonsin korsat bergskedjan Kunlun på egen hand. Per cykel.
- Det var stenhårt, helt vansinnigt, säger Janne. Vi befann oss mitt ute i ingenmansland, längs den så kallade Kerriyaleden.
Inledningsvis cyklade eller gick man 13 mil i hjulspår gjorda av lastbilar. För att sedan mötas av 26 mil väglöst land. Under 15 dygn såg de inte en enda människa, på sin väg mot Pulu.
- I fem dygn kämpade vi oss fram i en floddal. Ibland fick vi vara nöjda med att ha orkat sex kilometer på tio timmar. Vissa dagar var vi tvungna att korsa vattnet 50-talet gånger för att ta sig fram i den eländiga terrängen.
- Ibland tvivlade jag väldigt starkt, funderade på att lägga mig ner och ge upp. Men man fortsätter om man vill leva.
Under sista tiden åt de ett paket nudlar var per dag. Det gjorde dem i alla fall mätta en gång om dagen, men sedan tog också nudlarna slut och de levde på enbart vätskeersättningspulver.
- Måste erkänna att jag hade börjat snegla på både får och fåglar. Ytterligare någon dag utan mat, så hade jag nog gett mig på dem. Men så träffade vi en herde och fick en skiva bröd. Den tuggade jag på i två timmar, bara för att njuta av att ha något i munnen.
Besatt av idén
Nadine och Janne tvingades alltså ge upp, men först väntade 70 mil ökencykling, rakt igenom hjärtat av Taklamakanöken, för att kunna avsluta den 500 mil långa cykelexpedition i Xinjiangprovincen. Namnet Taklamakan betyder förövrigt "Den som vandrar in kommer aldrig ut igen".
- En fantastisk upplevelse. Och underbart skönt att kunna gå barfota igen, att få uppleva 37 graders värme efter allt regnande och flera snöstormar.
Nu vet man bättre. Lättare uppvärmning är ett måste. För tanken på Chang Tang är definitivt inte lagd åt sidan. Får paret bara ihop tillräckligt med sponsorer och Jannes skadade knä läker som det ska blir det en ny cykelexpedition redan till hösten.
- En amerikansk cykelexpedition har också försökt, fast åt motsatta hållet, säger Janne. De hade lokala guider samt hästar och åsnor som transporterade deras mat och cyklar uppför första passet. Men de gick bet ändå efter några dagar?
- Vi är besatta av idén, tillägger han och Nadine nickar instämmande. Vi ska klara platån nästa gång.