– Jag jobbade som assistent hos brorsan, berättar Rolf, och bodde där också. Men så en dag tyckte hans förvaltare att brorsan skulle bo själv. Så jag åkte ut.

Då kunde han ta sina prylar och flytta till kompisen Per Nero, som hade en lägenhet i Virserum.

Men en olycka kommer sällan ensam. Efter en kort tid fick Per Nero besked om att han måste lämna sin lägenhet. Den skulle renoveras och användas till annat.

Resultatet blev att de båda inte hade någonstans att ta vägen. Ett tag bodde de i husvagn på campingen i Hultsfred.

– Men det blev alldeles för dyrt, berättar Rolf.

Ett tag bodde de också på vandrarhemmet i Hultsfred, men det var samma sak, det blev för dyrt.

Till slut såg de ingen annan utväg än att flytta in på scenen i Köpingsparken. Där fanns i alla fall tak.

– Men det var precis i den vevan det blev kallt, säger Rolf. Riktigt kallt och regnigt.

Där bodde de så gott det gick i tre veckors tid.

– Men så en dag kom Lasse Gardelöf på Zaags ut och pratade med oss, säger Rolf.

Sedan började det röra på sig.

Företagaren Inge Hyckenberg fick höra talas om de båda hemlösa.

– Vi kan bara inte acceptera att det finns hemlösa i Hultsfred, säger han.

Och gick från ord till handling, snabbt fixade han så att de båda i alla fall kom inomhus, under tak och i värmen. De fick flytta in i en industrilokal i Hultsfred.

– Tänk dig själv att ligga ute när det åt åtta, tio grader. Jag har ju lokaler och kan göra något. Man får inte vara omänsklig så jag lät dem bo där så länge. Det är förstås en tillfällig lösning, men bättre än inget.

Han retar upp sig rejält på att inte socialtjänsten kan hjälpa dem till en bostad. Så pass att han kan tänka sig att ställa ut ett litet hus intill kommunkontoret för att skapa en reaktion.

Naturligtvis har Rolf och Per haft en hel del kontakter med socialförvaltningen under den här tiden. Men så mycket hjälp att hitta en bostad har de inte fått.

Marie Stjernström, avdelningschef på socialförvaltningens IFO Vuxen i Hultsfred varken kan eller vill kommentera det enskilda fallet. Men hon betonar det enskilda ansvaret.

– Socialförvaltningen har ingen generell skyldighet att skaffa bostäder, säger hon, det är var och ens eget ansvar. Men sedan kan det finnas särskilda omständigheter som gör att vi kan gå in och hjälpa till. Men det är först när den enskildes egna möjligheter är helt uttömda.

Inte ens skulder hos kronofogden är i sig ett skäl för socialförvaltningen att gripa in, även om sådant får många hyresvärdar att backa ur.

– Däremot kan vi hjälpa till på flera andra sätt, fortsätter hon. Bland annat med att hjälpa och stötta den enskilde att ta kontakt med hyresvärdar. Det går också att söka bistånd till hyran.

– Det kan också handla om hjälp att söka skuldsanering, om ekonomisk rådgivning och liknande, säger Marie Stjernström. Men som med allt bistånd utgår det först när den enskildes alla egna möjligheter är uttömda, när allt som den enskilde kan göra själv är gjort.

Det ställs med andra ord höga krav på den enskilde, för att få hjälp.

– Det görs varje gång en individuell prövning av socialtjänsten fortsätter hon. Vi har hela tiden socialtjänstlagen och ett antal domar att rätta oss efter.