– Jag var nära att dö på ett sjukhus i Spanien. Läkarna bad min man Olle att ta ett sista farväl av mig, läkarna trodde inte jag skulle överleva natten.

– När jag tänker på hur illa det kunde gått och att jag får se mina barn växa upp blir jag så himla glad. Då är det inte svårt att tänka positivt. Trots att det blev som det blev.

När jag får kontakt med Elin Rantatalo, bördig från Virserum men numera bosatt i Vetlanda, slås jag direkt av hur positiv hon är och vilken kämpaglöd hon måste besitta. Hennes värme och öppenhet imponerar på mig. Hon är en sann inspiratör till att verkligen leva livet.

Artikelbild

| På något sätt hade Elin Rantatalo accepterat och börjat bearbeta att hon skulle vara utan sina båda underben. Men fingrarna var jobbigare känslomässigt att förlora.

Om vi backar bandet började den här mardrömmen i mars. Familjen hade bokat en semester på Gran Canaria. Elin och Olle såg framför sig en veckas ledighet, med sol och bad, där man fick rå om varandra, men Elin började snabbt känna att det var något, som hon säger, "på G i kroppen".

– Jag var helt frisk när vi åkte. Det kom så plötsligt, jag blev bara sämre och sämre för att på tredje dagen bli sängliggande, helt orkeslös, berättar Elin som även hade fått ont i sin högra överarm.

– Olle trodde det var för att jag släpat på väskor, och jag själv tänkte att jag fått en muskelinflammation. Mer än så tänkte vi inte på det.

På måndagsmorgonen var Elin så dålig att hon sökte vård på Spaniens motsvarighet till vår hälsocentral. Där misstänkte man bältros.

Artikelbild

| Elin Rantatalo vill få oss att fira livet oftare. Trots det som hänt henne är hon en sann inspiratör, till att få oss att verkligen leva livet.

– Smidigt att ta medicin och sedan återgå till semestern, tänkte jag. Men när vi var på väg ut kallades vi tillbaka av personal som sett att mina infektionsvärden var skyhöga, så jag skickades med ambulans till sjukhus. Det är det sista jag minns, att jag betalade och skulle lägga ner korten i väskan. Sedan är det helt svart.

Elin Rantatalo hade drabbats av septisk chock, ett livshotande tillstånd tidigare kallat blodförgiftning. Efter en tid stod det klart att det var en typ av mördarbakterie som orsakat infektionen.

– Det känns hemskt att tänka på hur snabbt förloppet var när kroppen väl var angripen. Det gick bara några dagar mellan det att jag solade vid poolen till att jag hamnade i koma.

Elin lades i respirator. I nästan tre veckor hölls hon nedsövd på sjukhuset.

Elins pappa åkte ner för att ta med sig barnbarn hem och svärfar kom ner för att vara ett stöd för sin son, som alltså uppmanats av läkare att ta ett farväl av sin fru.

– Men jag överlevde, väcktes och fick veta att bakterien angripit mig från midjan och ner mot höften. Fem veckor efter insjuknandet fanns det inget alternativ än amputation av mina ben och i midsommarveckan tog de också nio av mina fingrar, säger Elin, som också genomgått en stor hudtransplantation över höften.

– På något sätt accepterade jag snabbt och hade börjat bearbeta att jag skulle vara utan mina båda underben. Men fingrarna, tillägger hon och drar på fortsättningen, det var mycket värre. Det var jobbigare känslomässigt.

Elin låter mig förstå att det finns en tanke bakom hennes beslut att berätta öppenhjärtigt om vad hon varit med om.

– Jag vill få folk att fira livet lite oftare. Och inte ta så mycket för givet.

Ett motto Elin Rantatalo valt att leva efter. Hon ser inga begränsningar, utan drömmer om att kunna börja arbeta igen. Med vad däremot, får framtiden utvisa.

– Jag har insett att det inte kommer bli som frisör, men det finns så mycket annat som jag kommer kunna göra. Det mesta går bara man vill, det är bara man själv som sätter begränsningarna.