Jag har visats till en möbel en bit in i den lummiga trädgården. Nermina Mizimovic ställer fram glas och tallrikar. Det har gått några sommarveckor sedan jag fick ögonen på ett inlägg på sociala medier, postat på dagen 26 år sedan hon flydde från Bosnien. Det var bara några få meningar, men de väckte en nyfikenhet hos mig.

– Du gillar väl pannkakor, frågar hon när vi slagit oss ner på varsin sida om bordet. Det är min dotter Leila som gjort dem. De serveras som i Bosnien, med Nutella.

Nermina Mizimovic är välkänd av många i Hultsfred genom sitt politiska engagemang. Hon representerar Socialdemokraterna i distriktsstyrelsen liksom kommunstyrelsens arbetsutskott, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.

Artikelbild

| Nermina Mizimovic är ändå glad och tacksam över att ha fått leva två så olika liv, ett i Bosnien och ett i Sverige, som hon menar är så nära paradiset på jorden man kan komma. "Och då tänker jag inte på plamer och sådant, utan på välfärden och demokratin", säger hon.

– Socialdemokraterna var det självklara valet och det var tidigare kommunalrådet Kira Berg som undrade om jag ville stå med på s-listan inför valet 2010. Jag hade inget som helst förtroende för politiker, i och med allt som hänt i mitt land.

Vad var främsta anledningen till att du ändå sa ja?

– Nyfikenheten tog överhand och min tanke var hela tiden att mina barn ska ha det bra. Jag vill lämna ifrån mig en lite bättre värld, då är jag nöjd. Idag är jag glad att jag hoppade på politiken, att jag fick se att den inte är korrupt, ingen är mutad. Jag fick upp ögonen för hur ett demokratiskt land är uppbyggt.

Jag vet att många ser Nermina Mizimovic som målmedveten, driven, social och öppenhjärtig. Men – inte många känner till hennes historia, den som gjort att hon formats till den person hon är i dag.

Artikelbild

| Nermina Mizimovic älskar blommor och planterar gärna nya i krukorna för att ha det fint omkring sig.

– Jag har levt två liv, ett i Bosnien och ett här. Jag har upplevt krig och fasor, förlorat människor som betyder mycket för mig men ändå valt kärleken före hatet. Det är jag stolt över.

Har du stött på hat och förakt här i Sverige?
Artikelbild

| Lyckad promenad i skogen gav en hel del kantareller.

– Ja, men jag bestämde mig tidigt för att ”höja mig över det”. Jag är den jag är, jag vill göra bra saker och jag vill sprida kärlek. Med tiden tänker jag att det smittar.

Kriget inleddes som en följd av upplösningen av Jugoslavien. Nermina Mizimovic hade fyllt 20 år bara någon månad tidigare, när familjen tog beslutet att fly oroligheterna i Bosnien.

Artikelbild

| Nermina Mizimovic och hennes man Safet har varit gifta sedan 1993. "Jag kände en väldig trygghet med Safet, han hade så trygga händer, säger hon.

Varje natt hördes hur bomber föll och från gatorna plockade militären upp pojkar och män som tvingades hjälpa till i kriget.

Man hade på allvar börjat frukta för sina liv och såg inget slut på oroligheterna utan familjen valde att följa med den sista transporten som lämnade hemstaden Banja Luka, Bosniens andra största stad.

Artikelbild

| Nermina Mizimovic är glad att hon satsade på politiken, så hon fick se hur den fungerade. Bilden är från kungabesöket i samband med att hon vikarierade tre månader för partikollegan Laila Naraghi i Sveriges riksdag.

– Jag ställdes inför ett hemskt val, antingen fly med min bror och pappa, eller stanna med mamma som saknade giltigt pass.

– Jag lämnade allt, tillägger hon, inte bara mamma. Mitt land, mitt hem, alla mina vänner – all trygghet och alla mina drömmar. Med tom själ och en liten resväska hamnade jag den 17 juni 1993 i detta land, som jag trodde bara var tillfälligt tills jag kunde återvända hem, när kriget var över.

Men du blev kvar. Varför?

– Barnen var främsta anledningen, de kände sig som svenskar. De älskar att åka till Bosnien, vi brukar göra det varje år. Det är bra, då får man det goda från två världar och blir "rikare" människor med två språk och två traditioner och kulturer – men de vill åka hem till Sverige. När kriget slutade blev det så mycket hat kvar, det blev aldrig så bra som det var innan. Det finns politiker som försöker göra det bra, men de som styr landet i dag är inte bra för människorna.

Det var slumpen som förde dem till just Sverige. Först till Ystad och sedan Kalmar.

– Jag minns att jag förväntade mig att det skulle vara som i New York med höga hus, men jag såg bara skog, skog och efter ännu mera skog dök det upp ett litet samhälle, säger Nermina Mizimovic och skrattar vid minnet.

Hon, lillebror, pappa och 300-400 andra flyktingar fördes till en ponton i Kalmar. Nermina Mizimovic har svårt att beskriva känslan av att bli hopföst med så många människor som aldrig träffats tidigare.

– Alla hade sina trauman, alla hade lämnat någon – eller förlorat någon. Det kändes jättemärkligt.

Det var där hon träffade och blev ihop med sin man Safet, som friade redan efter 25 dagar. I och för sig inte ovanligt i Bosnien, men för Nermina Mizimovic var det ju en total främling som stod framför henne.

– Men det händer något med människor när man lever så där. Det är så otroligt många känslor, och man kommer snabbt varandra väldigt, väldigt nära. Man söker trygghet i varandra, och jag kände en väldig trygghet med Safet, han hade så trygga händer, tillägger hon och skrattar härligt. När han lade sin hand på min arm kände jag en värme och trygghet, så under en promenad vid slottet sa jag ja, när han efter tre månader frågade en tredje gång.

Makarna placerades först i Silverdalen, sedan i Hultsfred.

– Vi tillhörde den första riktigt stora flyktingvågen och allt var så nytt med flyktingar i Hultsfred. För egen del ville jag integreras tidigt, så vi tog av vårt socialbidrag och skaffade eget boende. Jag har alltid varit envis, Bosniska tjejer är envisa, säger hon och skrattar igen.

Det är envisheten hon tackar för att hon lever med sin familj som förutom maken och Leila även består av de två sönerna Almir och Alen, den hon tackar för att hon kom in på arbetsmarknaden och i dag jobbar som arbetskonsulent på Stegen. Det var också envisheten som fick henne att kämpa för att få hit sin mamma, så familjen kunde bli hel igen efter två år.

– Nu har jag berättat långt mer om mig själv, än vad jag trodde att jag skulle göra. Det är inte på något sätt så att jag valt att hålla det hemligt, det har bara inte blivit så att jag lyft upp så här mycket av mitt liv till ytan som jag gjort i dag. Det känns fortfarande jobbigt ibland att tänka tillbaka på allt.