När Nargess Wafa och hennes två barn landade på Arlanda i onsdags var det utan merparten av familjens bagage och med skräckbilder innanför ögonlocken. Men de var välbehållna.

– Det enda jag hade kvar höll jag nära mitt hjärta: våra pass. Utan dem kommer vi aldrig härifrån, tänkte jag.

I efterhand kan det te sig dumt – beslutet att åka till Afghanistan. Men Nargess Wafa ville hem, hem till föräldrarna som precis tillfrisknat från covid-19 och som skulle få träffa det nya barnbarnet för allra första gången. När familjen lämnade Sverige i juli var läget i Afghanistan dessutom relativt lugnt. Nargess häpnade över det Kabul hon mötte.

– Det kändes som att landet hade utvecklats väldigt mycket. Kabul var så fint, folk hade fått råd att bygga hus, kvinnor hade egna företag. Men sedan ...

– Ingen förstod hur fort det skulle gå. Ingen kunde tro att regeringen bara skulle ge upp, överge Kabul på det sätt som de gjorde, säger hon.

"Som att få livet tillbaka"

Den 5 augusti uppmanade UD samtliga svenskar som befann sig i Afghanistan att åka hem – information som aldrig nådde fram till Nargess och hennes familj. Dessutom hade de en hembiljett bokad bara elva dagar senare, den 16 augusti. Men nästan samtidigt som flyget skulle ta familjen hem till svenska västkusten lämnade president Ashraf Ghani landet, talibanerna intog presidentpalatset i Kabul och samtliga flygningar ut ur Afghanistan ställdes in.

– Vi blev fast i Kabul. Det var helt fruktansvärt. Det fanns inget annat i mitt huvud än tanken på hur vi skulle ta oss ut. Det är samma för alla som fortfarande är kvar i Afghanistan – hela landet är på flykt.

I flera dagar försökte Nargess och hennes barn – en son på 16 år och en på fyra månader – att ta sig till flygplatsen. Flera gånger vände de av rädsla för talibanerna. Till slut lyckades de få skydd av en grupp unga afghanska killar som fungerade som en barrikad från kaoset runt omkring.

– Vi åkte dit mitt i natten. Halv åtta på morgonen lyckades sedan min son få syn på en svensk soldat och vi gav honom våra pass. "Ja, ni är svenskar", sa han efter att ha tittat på dem. Det kändes som att få livet tillbaka.

"Kunde knappt andas"

I ett rum på flygplatsen samlades fler och fler svenskar och lokalanställda som skulle evakueras till Sverige. Chocken och rädslan låg tung i rummet. Till slut var det dags för avfärd. Men oron släppte inte ens när Nargess och barnen gått ombord på planet till Islamabad.

– Till och med i planet från Kabul trodde jag att talibanerna skulle skjuta ner oss. Jag kunde knappt andas förrän vi landade i Islamabad.

När talibanerna tog makten förra gången var Nargess tonåring. Alla framtidsutsikter grusades över en natt. Familjen flydde till grannlandet Pakistan och först flera år därefter, 2004, kom hon till Sverige. Här är bägge sönerna födda och Nargess jobbar som busschaufför i Halmstad.

– Jag kommer ihåg hur illa det var då, hur kvinnor inte fick arbeta eller gå i skolan. Nu säger talibanerna att de har förändrats, men ingen tror på det där. Vi vet hur de är, vilka typer av lagar och regler de vill ha för kvinnorna.

Kan inte slappna av

Så gott som ögonblickligen efter att talibanerna intagit Kabul den 16 augusti förändrades den så livliga staden. Priset på bensin och matvaror fördubblades, butiker stängde ner, människor höll sig hemma.

– Staden dog, säger hon.

Dagen efter att Nargess Wafa och hennes två söner landat i Sverige exploderade två förödande bomber vid flygplatsen i Kabul, på platsen där de befunnit sig bara dagar tidigare. Ytterligare en dag senare meddelade utrikesminister Ann Linde (S) att Sveriges evakueringar från Afghanistan avslutas. Kvar i Kabul finns föräldrarna, andra släktingar och två systrar som driver en skola.

– De har lämnat allt och gömmer sig för talibanerna. Jag är i trygghet i Sverige nu, men jag kan inte slappna av. Ska jag vara ärlig så mår jag inte bra alls.