Minnesbilderna från tiden i Afghanistan är många. Även dofterna finns kvar: den nästan metalliska lukten av sand som låg i luften, odören av sopor när människor eldade för att hålla värmen på kvällarna och doften av bröd från bagerierna under morgonpatrullen.

Den svenska basen låg i Mazar-e-Sharif, en stad med hysterisk trafik och folkmyller, så som Mikael Wallentin Åström minns det.

Han minns även kontrasterna.

– Från sandiga, karga landskap kan man komma fram till en oas av en liten by som grönskar och blomstrar på olika sätt, berättar han.

2010 blev året för hans första internationella insats. Men inte den sista.

– Jag bestämde jag mig ganska tidigt för att jag ville fortsätta i Afghanistan.

Skillnad i det lilla

Sedan Sveriges insats i Afghanistan inleddes vid årsskiftet 2001–2002 har drygt 7 500 svenska soldater tjänstgjort i landet. Under Wallentin Åströms första vända dit stupade många och även den svenska styrkan fick uppleva förlust av liv. Det präglade synen på insatsen.

– Då var jag övertygad, och det är jag fortfarande, att det jag gjorde där och då gjorde en liten skillnad i alla fall. Sedan vet jag att det finns många som tänker att man vill sätta ett större avtryck, säger han och fortsätter:

– Men ganska snabbt slår verkligheten emot en. Om att det är det lilla du kan göra som är det avgörande.

Mikael Wallentin Åström återvände till Afghanistan 2011 och 2013 och även senare till Mali. Ingen insats är den andra lik och alla som har varit iväg, till Afghanistan eller någon annanstans, bär på en egen historia, på egna upplevelser.

Har man ingått i en så kallad internationell insats följer Försvarsmakten upp hur personen mår under fem år efter det att insatsen avslutats.

– Ofta ser vi en ganska stor stress innan man åker iväg då det kan vara mycket med familj och annat i vardagen som hastigt ställs om. Stressen går ofta ner under insatsen.

Försvarsmakten har även ett livslångt ansvar för vägledning och ibland ytterligare stöd om behov finns.

"Aldrig enkelt"

Men det är inte bara de utsända som påverkas. Bakom varje soldat står i många fall även flera anhöriga.

– Anhörigperspektivet är jätteviktigt. Livet fortsätter ju som vanligt där hemma och de har det ju minst lika tufft.

Själv upplever Mikael Wallentin Åström att han mår bra trots allt han sett och varit med om. Men att det inte skulle ha förändrat honom på något sätt är oundvikligt.

– Att se människor fara illa är aldrig enkelt. Det måste du förhålla dig till.

Hur man hanterar och förhåller sig till svåra saker som döden är ett arbete som startar redan under värnplikten. Det blir desto mer närvarande när man är utsänd. Fem svenska soldater som tjänstgjort i Afghanistan har dött sedan början på 2000-talet.

– Precis innan vi roterade ner 2010 hade två officerare stupat. Det var väl ett uppvaknande för mig i alla fall.

Livslånga band

Samtidigt går det inte att gå runt och tänka på döden, tillägger han. Det skulle göra det omöjligt att fungera.

Men tillåter man sig själv att vara rädd?

– Rädsla är ett sätt för mig att bli fokuserad, för att inte ta onödiga risker. Men man kan vara rädd och orolig för sina kamrater som kanske är ute på en längre tur. Eller när flyglarmet går i gång och man vet att det är en granat i luften någonstans.

Trots ständigt hot om granatattacker eller vägbomber fanns andra faror att förhålla sig till – inte alltid de mest uppenbara.

– Vad är det här för insekt? Eller för orm? Är den giftig? Jaha, den var tydligen jättegiftig. Det är inte bara det akuta hoten som du utsätts för. Hela miljön är ansträngande.

I dag arbetar Mikael Wallentin Åström på Försvarsmaktens veterancentrum, men han är inte främmande för att åka iväg på ännu en insats. Upplevelserna i Afghanistan är en stor anledning till att han fortsatt verka inom Försvarsmakten. De livslånga band som formades, människorna han mötte och som etsat sig fast i minnet.

– Det afghanska folket är helt underbart. Men det är tyvärr en minoritet som får definiera vad Afghanistan är just nu.

Frihet under hot

När han ser det som skett i landet den senaste tiden känner han en stor besvikelse. Samtidigt kunde man skapa ett litet andrum i det svåra, anser han.

– Fler fick gå till skolan, fler fick tillgång till teknologi, fler fick uppleva en ökad rörlighet – sådant som man själv tar för givet.

För en tid sedan hade han ett samtal med den tolk han arbetade med under sin tid i Afghanistan, och som nu bor i Sverige.

– Han var i alla fall då ganska hoppfull om att det vi gjorde var att ge människor ett alternativ till det leverne de levde i tidigare. Och den friheten är klart under hot. Men friheten i folks sinnen kommer att överleva ändå.