Den 15 mars 2006 håller överste Bengt Sandström tal i Mazar-e-Sharif. Det är en solig vårdag i det torra ökenlandskapet och polischefer, militära ledare och lokala provinsguvernörer har samlats. Uppmärksamt lyssnar de på svensken som kungör att Sverige tagit över ansvaret för det brittiska återuppbyggnadsteamet i området.
15 år senare frustar Bengt Sandström indignerat till vid minnet.
– Jag står där och talar och lovar att Sveriges engagemang är långsiktigt och uthålligt. Det är klart att Sverige inte kan stanna kvar med militära enheter om USA drar sig ur, men 20 år är ingenting när det handlar om att försöka skapa stabilitet i ett land som Afghanistan. Det hade behövts mer tid.
Bengt Sandström beskriver ljud och dofter från tiden i Afghanistan: böneutropen vid soluppgången, lukten av brända sopor när kvinnorna började elda i morgontimmarna. Den afghanska landsbygden beskriver han som fattig, men med en befolkning vars framtidstro var orubblig och stark.
Oroas över kvinnors situation
Att utvecklingen gick framåt – om än långsamt – efter att talibanerna drivits från makten 2001 var tydligt. 2006 sprang barnen runt barfota trots att det var minusgrader, säger Bengt Sandström. Andra gången han landade i landet, 2010, hade något förändrats.
– 2010 fanns det glassförsäljare, barnen tuggade tuggummi ... Små, sublima saker som gjorde att man såg att levnadsstandarden ökat, att det fanns extra pengar. Och flickorna gick i skolan i en helt annan utsträckning.
För Anja Ljungberg, som var i Afghanistan samtidigt som Bengt Sandström, är det just kvinnornas situation som är extra svår att tänka på nu.
– Jag tänker på alla människor jag träffat. Undrar över den där lilla flickan som följde efter och kollade nyfiket under en hel patrull, hur har hon det i dag? Hur har hon blivit påverkad av det som hänt?
– Även när vi var där så var kvinnornas situation svår. Vi träffade kvinnor som beskrev otroligt svåra situationer, misshandel och annat. Det tar extra hårt att tänka på det nu, säger hon.
"Ett tjugoårigt andrum"
Den svenska insatsen i Afghanistan har fått skarp kritik, bland annat i den av regeringen tillsatta Afghanistanutredningen 2017. Insatsen konstaterades då ha kostat uppemot 27,5 miljarder kronor mellan 2002 och 2014 – men hade enligt utredaren Tone Tingsgård (S) varken lett till förbättrad säkerhet eller minskad fattigdom i landet.
– Jag åkte i väg med stort hjärta, så jag önskar så klart att det även nu finns något med vår insats som består, säger Anja Ljungberg.
Visst hade man velat uppnå mer, menar Bengt Sandström. Stelbent byråkrati, komplexa samhällsstrukturer och brist på koordinering satte ständiga käppar i hjulen. Men att den svenska insatsen gjorde nytta hyser han inga tvivel om.
– Jag har alltid haft uppfattningen att vi definitivt bidrog till utveckling. Vi var med och skapade en paus för befolkningen, ett tjugoårigt andrum med relativ stabilitet, och det kan man inte plocka bort. Det är en hel generation afghaner som vuxit upp under andra förutsättningar än tidigare.
Tolken dog i vägbomben
Det första som slog Luleåbon David Ström när han landade i Mazar-e-Sharif i maj 2009 var värmen. Sedan kom dammet.
– Sanden kryper in överallt. Knastret mellan tänderna ... Efter tio minuter utomhus känner man hur det börjar knastra. Det går inte att skydda sig, säger han i dag, tolv år senare.
Fem svenskar dog under Sveriges år i Afghanistan. Ytterligare över 20 soldater skadades, några av dem svårt. En av dem var David Ström. Under det allra sista uppdraget, två veckor före den planerade hemresan, körde terrängbilen som han färdades i på en sprängladdning. Den hemmagjorda bomben detonerade rakt under jeepen i en explosion så kraftig att det sju ton tunga fordonet flög upp i luften och landade på taket. Fyra svenska soldater skadades svårt.
– Hamid, tolken som vi hade med oss, avled direkt. En ung, trevlig kille på 25 år. Det var otroligt tragiskt, säger David Ström.
Värt riskerna
Själv minns han ingenting från händelsen. Det är svart. En knapp vecka senare vaknade han upp på intensiven på Akademiska i Uppsala och fick veta att han pendlat mellan liv och död i flera dagar.
Rehabiliteringen blev lång – först efter tre år kunde han börja arbeta igen. Än i dag minner en stelopererad ryggkota och begränsad rörlighet i benen om attacken. Men trots den personliga förlusten – och trots den senaste tidens utveckling – är han enig med Bengt Sandström: Den svenska insatsen gjorde nytta.
– För mig var möjligheten att kunna hjälpa människor värd riskerna. Vi som var där vet att vi gjorde nytta. Om vi inte hade varit där ... Inte minst nu ser man vad som hade kunnat hända då. Innan den svenska insatsen inleddes pågick i princip en etnisk rensning av hazarer i landet. Ingen ska behöva leva så.
Kämpar för tolkarna
Bengt Sandström följer nyhetssändningarna från Afghanistan med oro och sorg.
– Vad händer med alla människor vi träffade? Alla de som var lokalanställda vid den svenska insatsen – hur kommer deras vardag att gestalta sig framöver? Det är allt från tolkar till vakter, till de som tömt sopor och arbetat i köket. De senare är ju inte aktuella att rikta några åtgärder mot, säger han.
Redan åren efter hemkomsten började David Ström att kämpa för att de afghanska tolkar som bistått den svenska insatsen skulle få asyl i Sverige. "De har spelats runt som kulor i byråkraternas flipperspel där alla uttryckt sig i positiva ordalag, men i nästa sekund slagit ifrån sig ansvarsfrågan", skrev han tillsammans med tre andra veteraner i en debattartikel i Svenska Dagbladet 2014.
– Det känns jättetråkigt att vi uppenbarligen inte lyckats få hem alla. Och om man nu lyckats hitta en snabb lösning så är det märkligt att man inte klarade det redan tidigare, säger han.
