Sedan den 3 april arbetar personalen inom intensivvården i Stockholm på krisavtal. Men övriga delar av landet gäller fortfarande vanliga kollektivavtal, trots att arbetsbelastningen på sina håll är mycket hög, som i Södermanland och Västra Götaland.

Nu vill Läkarförbundet att fler arbetsgivare i vården aktiverar krisavtalet.

– Hur kommer det sig att inte fler tar till krisavtalet? Jag vet inte, och jag ställer mig frågande till varför, säger Heidi Stensmyren, ordförande i Läkarförbundet.

Framförhållning

Det behövs framförhållning för att bemanna vården tillräckligt och därför behöver scheman läggas om i god tid, förklarar hon. Kanske räds arbetsgivarna kostnaden, eftersom lönerna blir högre. Men det bör inte vara något argument som läget är nu, tycker Stensmyren.

– När det gäller läkare blir det inte så mycket dyrare, läkare går jour på nätter i långa pass. Avtalet går också att använda selektivt, för vissa avdelningar och för viss personal. Därför är det förvånande att det inte används.

Redan nu arbetar personalen mycket mer än tidigare. Scheman läggs om och alla resurser tas in.

– Krisavtalet ska inte användas i vanliga lägen, bara i katastrofer, som nu. Som vi ser det är vi redan där, säger Heidi Stensmyren.

Sineva Ribeiro, ordförande i Vårdförbundet som organiserar sjuksköterskorna, tror också att det kan behövas på vissa håll.

– Som inom intensivvård och på infektionskliniker, många av våra medlemmar jobbar redan 12,5-timmarspass. Men krisavtalet är inget lätt avtal att arbeta efter, det är dygnet runt och långa pass. Men man får mer betalt, säger Sineva Ribeiro.

Uthållighet

Hon tillägger att hon fått veta att vissa arbetsgivare försöker kringgå det vanliga kollektivavtalet.

– Om arbetsgivaren behöver gå utanför det vanliga avtalet så behövs krisavtalet. Det är därför vi har tecknat det, säger Sineva Ribeiro.

Tobias Baudin, ordförande i Kommunal som organiserar bland annat undersköterskor, tycker däremot att det är bra att vara mycket restriktiv med att ta till krislösningen.

– Det ska man bara ta till när det är riktig kris. Det sätter både kollektivavtalet och arbetstidslagar ur spel, säger han.

När det är dags att ta till avtalet är en fråga om både timing och uthållighet, konstaterar han.

– Personalen jobbar redan nu mer, men det gäller att veta hur länge personalen orkar med att bryta mot arbetstidsreglerna, säger Tobias Baudin.

Uttömda möjligheter

Jeanette Hedberg, biträdande förhandlingschef på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), förklarar att krisavtalet ska ses som en slags yttersta utväg då alla andra möjligheter tömts ut.

– Arbetsgivare ska ha uttömt alla möjligheter i det befintliga kollektivavtalet och arbetat med att förstärka bemanningen. Då kan arbetsgivaren vända sig till oss på SKR och begära att avtalet aktiveras, så prövar vi det.

Hedberg nämner sådant som att först beordra övertid, förflytta medarbetare, återkalla semestrar och göra omprioriteringar. Utöver det behöver bemanningen förstärkas genom att exempelvis låta deltidsanställda gå upp i tid, ta in extra personal och anlita bemanningsföretag.

– Krisavtalet är inte en långsiktig lösning på att det saknas personal, utan för att under en begränsad period ta ut mer arbetstid och möjliggöra inlån av personal. Det kan inte vara hur länge som helst.

Hon tror inte att arbetsgivarna tvekar på grund av de ökade kostnaderna. Snarare handlar det om när det är dags att ta till den extraordinära åtgärden. Ingen vet hur länge krisen kommer att pågå, och det gäller att bygga uthållighet i exempelvis vården och omsorgen, förklarar hon.

– Jag tror att arbetsgivarna är måna om att hantera detta på bästa sätt, och staten har dessutom signalerat att kommuner och regioner ska få hjälp med kostnaderna på grund av krisen, säger Jeanette Hedberg.