Hon är regionalt fackligt ombud och ordförande för Kommunals sektion för privat vård och omsorg i Stockholms stad. Det är till henne undersköterskor och andra medlemmar vänder sig för att rapportera missförhållanden och oro på äldreboenden och i hemtjänsten.

– Skyddsutrustningen är den stora bristen, parallellt med att personalen blir sjuk. Och klarar man inte personalförsörjningen har man ju väldigt små förutsättningar att klara av att hantera resten av det kaos som uppstår när smittan kommer in, säger Elisabeth Antfolk.

Inte förvånade

Varken hon eller hennes kollegor är förvånade över att coronasmittan tog sig in i äldreomsorgen.

– Vi är undersköterskor allihop och har med förundran tagit del av att det låter som att man skulle ha haft en strategi för att se till att smittan aldrig kommer in. Vi har aldrig undrat om den skulle komma, vi undrade hur länge man skulle kunna hålla emot och hur väl man skulle hinna förbereda sig för när smittan väl skulle komma, säger Elisabeth Antfolk.

Hon framhåller att såväl vinterkräksjuka och säsongsinfluensa varje år tar sig in på boenden.

– Det är helt obegripligt att tänka sig att vi skulle ha hållit corona utanför.

Den stora frågan borde i stället vara vilka möjligheter personalen hade att förebereda sig för hur man skulle bete sig när smittan var ett faktum, anser hon.

– Och där ser vi att förberedelserna varit svårartat otillräckliga.

Riktlinjer saknas

Nu kämpar man med konsekvenserna. Personal går mellan smittade och osmittade. Det råder brist på adekvata skydd. Engångsmaterial återanvänds. Tydliga riktlinjer för hur skyddsutrustningen ska se ut och hur den ska hanteras saknas.

– Vi får frågor utifrån verksamheterna om man ska lämna skyddsutrustningen på den boendes rum eller om man ska släppa den i korridoren utanför rummet. Väldigt många jobbar på demensavdelningar och då är det lätt att tänka sig vad som händer om man lägger skyddsutrustning i korridoren för vem som helst att gå och plocka med, säger Elisabeth Antfolk.

Även hon pekar, liksom äldreforskare, på problemet med många timvikarier, som har svårt att tacka nej till jobb.

– Det är svårare för dem att stanna hemma vid milda symptom och det är inte bara en inkomstfråga. Den som är visstidsanställd riskerar faktiskt också att aldrig mer bli uppringd.

Lika exponerade

Elisabeth Antfolk upplever att äldreomsorgspersonalen försummades när coronasmittan drog in över landet.

– Jag vill inte ta på mig ansvaret att säga om samhället gjort rätt eller fel. Men det har varit ett otroligt stort fokus på sjukvården, medan det i äldreomsorgen har låtit som att vi skulle hålla smittan borta.

Självklart ska varenda sjukvårdspersonal ha all tänkbar skyddsutrustning, säger hon.

– Men man säger också att äldreomsorgens personal inte jobbar lika exponerade mot smittan eller i lika vårdnära situationer. Det kan jag inte se. Vi är närmast de här gamla personernas slemhinnor där smittan sitter. Vi är en harkling eller oväntad hostning ifrån att själva få smittan i munnen under en matningssituation eller en tandborstning.