Plötsligt gapade butikshyllorna tomma. Vården skrek efter skyddsutrustning som inte fanns. Coronapandemin och kriget i Ukraina har fått många att ifrågasätta Sveriges beredskap för kris och krig och prata nostalgiskt om de beredskapslager som en gång fanns.
Men vad fanns i lagren, och vad var det vi hade beredskap för?
– För att klara tider av isolering, stora samhällspåfrestningar och i värsta fall krig så måste vi beredskapslagra, säger Samuel Palmblad som är byggnadsantikvarie och författare till flera militärhistoriska böcker, bland annat en om totalförsvarets anläggningar i Kalmar län.
– Det var försvarets behov som styrde, men för att bibehålla motståndskraft och uthållighet måste civilbefolkningen och samhällsviktiga funktioner också kunna försörjas.
Ett enda lager
Samuel Palmblad har besökt några av de platser där man lagrat allt från livsmedel, foder till djur och läkemedel till råvaror för industrin. Det var enorma volymer som lagrades.
Han tar en övning från 1994 som exempel på vilka kvantiteter det rörde sig om. Övningen gäller ett enda lager i Småland. Transporterna genomfördes inte i verkligheten, men man övade procedurer och logistikplanering.
Den första ordern som kommer från den övande Försörjningskommissionen är att lagret ska förbereda mottagande av 3 000 pallar läkemedel. Nästa order är att skicka gummi till Småland och Skåne där det finns krigsviktiga industrier som tillverkar olika gummiprodukter som däck och skyddsutrustning.
– Omedelbart levereras tio ton gummi till Värnamo och tio ton till Trelleborg. I arbetet ingår att beräkna volymer och hantera en komplex logistik, som hur många lastbilar som krävs.
Sedan följer order på order. 98 pallar glukos till Göteborg där det finns distributionshantering av läkemedel. 26 pallar operationsdukar, 1 500 thoraxventiler, 5 000 transfusionsaggregat till Mälardalen där de ska användas på platser som upprättats för krigssjukvård. 74 867 kilo magnesium skickas till Avesta, 120 000 kilo nickel till Arvika, 20 000 kilo kaolin till Bromölla – här handlar det om nödvändiga beståndsdelar för framställning av krigsviktig materiel.
– Det här är alltså ett förrådsområde och en förrådsplats. Och så här såg det ut på flera platser runt om i Sverige. Det fanns produktionsutrustning, råvaror och kopiösa mängder insatsvaror.
Skyddade bergrum
Det lagrades även utrustning och råvaror så att man kunde ta upp till exempel tillverkning av läkemedel. Drivmedel och oljeprodukter lagrades i skyddade berganläggningar – ambulanser, brandbilar och stridsvagnar måste tankas, men även bondens traktor.
I ett förråd låg 12 000 meter kamgarnsväv för att kunna tillverka kläder. Det fanns 100 000 par kalsonger, tillverkade i Sverige och skickade direkt till lagret.
– Man lagrade väldigt mycket salt, man lagrade köksväxtfröer och konstgödsel för att kunna odla. Det fanns en stor planläggning för att kunna hantera dricksvattenförsörjningen. Man lagerhöll tusentals ton vattenkemikalier, man såg till att man hade reservtäkter för vatten och reservkraft för vattenverk.
– Och så insåg man att samhället kommer att totalt kollapsa, eller i alla fall den byråkratiska delen av samhället, om vi inte får kaffe. Alltså lagerhöll man tusentals ton råkaffe.
Mycket av det som lagrades var avsett för att kunna hålla i gång produktion av krigsviktiga funktioner. Det fanns till exempel tryckpressar med utrustning för att kunna trycka tidningar och ransoneringskuponger. Samuel Palmblad berättar att det på ett ställe i Småland stod en hel batterifabrik som inte användes i fred, men där man hade allt som behövdes för att kunna dra i gång produktionen.
– Man försökte från statens sida att hålla en ganska hög självförsörjningsgrad av exempelvis livsmedel som skulle produceras inom landet. Det innebar att alla livsmedelsindustrier betraktades som krigsviktiga och fick förutsättningar för att kunna bedriva verksamhet i krig. Nödvändig personalstyrka skulle vara kvar på sin arbetsplats. Man skulle se vilka råvaror och hur mycket drivmedel de behövde för att hålla verksamheten i gång – måste tillverkningen flyttas, fanns skyddsrum och vem ser till att platsen förstörs om fienden närmar sig?
Slimmad organisation
Det fanns ingående planer för allting, planer som underhölls och uppdaterades hela tiden. Men det var en ganska liten skara människor som arbetade med planeringen och få som kände till den.
– Det fanns ett parallellsamhälle som man minutiöst förberedde för det otänkbara och som hela tiden pågick i det fördolda. Mycket av detta var naturligtvis sekretessbelagt, man ville ju inte berätta hur mycket bensin vi hade gömt i Norrland, var läkemedelsförråd fanns, hur många ton legeringsmetaller vi hade eller hur sjukvården skulle förses med syrgas.
– Det förvånade mig också att organisationen som hanterade detta var så slimmad. När man till exempel bytte ut ett förråd med kaffe pratade man om ett förråd, en gubbe, en truck.
Fastän lagren var okända för de flesta tog vi ofta del av innehållet. Lagrat livsmedel låg inte och blev gammalt.
– Man hade sina lagerlistor, och när ett förråd behövde omsättas innebar det att varorna som fanns där såldes och gick ut till butikerna via ordinarie grossister. När vi handlade kaffe eller socker på Konsum eller smärtstillande på apoteket hade det först passerat beredskapslager.
Den enorma beredskapslagringen upphörde i stort sett under andra hälften av 1990-talet. Men så sent som i början av 1990-talet beslutades om stora investeringar för att bland annat förbättra uthålligheten i Norrland. Sovjetunionens fall och EU-inträdet gjorde att det inte längre ansågs finnas något behov och samtidigt som en omfattande avreglering infördes.
Lagrandet avbröts tvärt och minutiöst planerade lager ersattes av just-in-time-principen. Förråd tömdes, innehållet och lagerlokalerna såldes. Det sista stora beredskapslagret med livsmedel tömdes 2002. Det var ett lager med fett, berättar Samuel Palmblad.
Gammalt system
Coronapandemin och kriget i Ukraina har fått fått upp beredskapslager på dagordningen igen. Men lager som dem som byggdes upp under kalla kriget kommer inte tillbaka, tror Jan-Olof Olsson, som är handläggare på enheten för försörjningsberedskap på MSB.
– I dag har vi en global handel som gör att ett gammalt system inte är kopierbart rakt av, även om det kanske finns en medelväg som är bättre än det vi har nu.
Han tror mer på att se över försörjningskedjorna.
– Om man tar vårdmateriel, som är en aktuell fråga, så lägger man in lite extra så att man i grossistled har mer grejer och sedan har varje region mer grejer. Och varje klinik kanske inte får nya plasthandskar när de gamla tar slut, utan det ligger några kartonger på varje klinik. Man gör hela distributionskedjan lite fetare.
Det kan bli aktuellt att återigen ha lager i skogen, men att det då främst skulle röra sig om saker som inte blir för gamla och behöver omsättas.
– Det man förbrukar i vardagen är det bättre att man förbrukar i ordinarie kedja. Man har kanske tio pallar med saker och när det går ner till sju kommer det tre nya och så fyller man på.
Även om Samuel Palmblad inte heller kan se en återgång till de gamla beredskapslagren kan han inte låta bli att imponeras av dem.
– Man hade försökt planera för alla eventualiteter, att tidningar kunde tryckas, bönder gödsla, läkare fick tillgång till operationshandskar, skalpeller och röntgenutrustning. Man kunde få ut tiotusentals sängar till platser som var förberedda för krigssjukvård och på de platserna förse patienterna med allt från kalsonger till antibiotika. Att det fanns kaffe – alla de här detaljerna. Allt hade inte funkat, men tillräckligt mycket.