Mitt i centrala Göteborg ligger Kriscentrum för mÀn, KCM, som precis som namnet antyder vÀnder sig till mÀn som pÄ olika sÀtt befinner sig i kris. De flesta som fÄr hjÀlp av KCM Àr mÀn som har problem med aggression och ilska. NÀst största gruppen inkluderar mÀn som befinner sig i eller inför en separation, och dÀr det egentligen inte finns nÄgon vÄldsproblematik med i bilden.
ââJust vid separationer sĂ„ Ă€r det vĂ€ldigt hög risk att det blir vĂ„ldsamt, och dĂ„ Ă€r det hĂ€r vĂ€ldigt bra förebyggande arbete. Och det Ă€r inte alltid folk vill beskriva sig sjĂ€lva som att man Ă€r vĂ„ldsam fastĂ€n man kanske Ă€r det, sĂ€ger Carino Malmros, som arbetar som kurator pĂ„ KCM.
KCM erbjuder ocksĂ„ nĂ„got som Ă€r relativt ovanligt i Sverige. Sedan 2010 finns fyra lĂ€genheter dit den som hotat eller utövat vĂ„ld inom familjen kan flytta tillfĂ€lligt , samtidigt som han â för det handlar nĂ€stan alltid om en han â fĂ„r hjĂ€lp med att bryta vĂ„ldsbeteendet.
Riskbedömning görs
Tanken med lĂ€genheterna utgick frĂ„n början frĂ€mst frĂ„n ett barnperspektiv â att det Ă€r bĂ€ttre för barnen att kunna bo kvar hemma, fortsĂ€tta i samma skola och vara nĂ€ra sina kompisar.
ââSĂ„ tĂ€nkte vi ocksĂ„ att det Ă€r mycket bĂ€ttre att flytta pĂ„ vĂ„ldsverkaren Ă€n pĂ„ dem som Ă€r utsatta. Vi har tyvĂ€rr en tendens att i första hand tĂ€nka att vi ska flytta pĂ„ den som Ă€r utsatt. Ăven i skolan, med mobbning, har det varit den traditionen. Det Ă€r inte schysst â det blir som att peka pĂ„ att det Ă€r du som Ă€r problemet. SĂ„ tĂ€nker inte vi, utan det Ă€r nĂ„gon annan som har ett problem som den behöver jobba med, förklarar Carino Malmros.
VÄldsverkare fÄr bo i lÀgenheten i max fyra mÄnader efter beslut frÄn socialtjÀnsten. Under tiden gÄr man i samtal hos nÄgon av behandlarna pÄ KCM, och en boendestödjare kommer till lÀgenheten varannan vecka. MÄnga Àr psykiskt sköra nÀr de kommer till lÀgenheten, enligt Carino Malmros. Det innebÀr att det finns en suicidrisk och regelbunden kontakt Àr dÀrmed viktig.
ââFör att man ska fĂ„ bo dĂ€r mĂ„ste det Ă€ven göras en riskbedömning, att det inte Ă€r nĂ„gon risk att man ska ta sig tillbaka till familjen och stĂ€lla till elĂ€nde. Det mĂ„ste ocksĂ„ finnas nĂ„gon form av medvetenhet hos vĂ„ldsutövaren att ta pĂ„ sig ansvar för det hĂ€r, och i nĂ„gon mĂ„n vilja ta i det och börja jobba med det, sĂ€ger Malmros.
BĂ€ttre relation
Hittills har ungefÀr 90 personer bott i lÀgenheterna, de flesta av dem vÄldsutövande mÀn och i nÄgra enstaka fall vÄldsutövande kvinnor samt vÄldsutsatta mÀn.
En tid efter varje placering har KCM en uppföljande intervju med de vÄldsutövande mÀnnen. I de allra flesta fall har den utsatta kvinnan kunnat bo kvar i den tidigare gemensamma bostaden.
ââSjuttio procent av dem som flyttat ut till boendet har valt att separera sedan. Och sĂ„ har det kunnat bli en lugnare och bĂ€ttre separation Ă€n vad det skulle varit annars. NĂ€r vi intervjuar dem har i princip samtliga sagt att de har en bĂ€ttre relation med sitt ex och sina barn och att de mĂ„r bĂ€ttre. Vi tar det som en intĂ€kt för att det Ă€r en bra insats, sĂ€ger Carino Malmros.
"Barnen glöms"
Carino Malmros tycker egentligen att lÀgenheterna anvÀnds alldeles för sÀllan. Och hela lösningen som sÄdan Àr som sagt vÀldigt sÀllsynt. 2018 presenterades den statliga utredningen "Att bryta ett vÄldsamt beteende", dÀr ett av uppdragen var att se över frÄgan om tillfÀlligt boende för vÄldsutövaren. En enkÀt bland landets kommuner inom ramen för utredningen visade att sÄdana insatser bara erbjöds i 19 kommuner/stadsdelar.
Utredaren lade inga förslag pÄ nÄgon tvingande lagstiftning, men konstaterade att kommuner bör hÀnvisa personer som utsatt en nÀrstÄende till tillfÀlligt boende, om det Àr lÀmpligt med hÀnsyn till sÀkerheten, samt att detta arbete framöver kan utvecklas.
Carino Malmros anser att om samhÀllet ska satsa pÄ fler sÄdana hÀr lÀgenheter behöver de ocksÄ anvÀndas, och dÄ mÄste man ocksÄ tÀnka och arbeta pÄ ett annat sÀtt, dÀr ett helhetsgrepp tas pÄ familjen och dÀr barnen stÄr i centrum.
ââJag tycker först och frĂ€mst att man mĂ„ste Ă„tererövra synen pĂ„ barnperspektivet i det hĂ€r. Det Ă€r vĂ€ldigt tragiskt i det hĂ€r, att barnen hela tiden glöms bort och tappas bort. Det Ă€r hela tiden en vuxenvĂ€rld det handlar om.