Sverige sticker ut vad gäller förekomsten av dödligt skjutvapenvåld jämfört med andra europeiska länder, visar en ny rapport från Brottsförebyggande rådet.

Sveriges har inte lyckats tillräckligt väl med att bromsa utvecklingen under 2010-talet och det handlar främst om brottsbekämpningen, anser Amir Rostami, docent i kriminologi vid högskolan i Gävle.

– Vi har extremt låga uppklarningsgrader på det här området. Det har gjorts mycket på lagstiftningsområdet, men det finns en del att göra när det gäller att effektivisera förundersökningsprocessen så som snabbare forensisk handläggning och större fokus på vapenbrott generellt, säger han.

Fyra förklaringar

Förklaringen till utvecklingen är en kombination av flera faktorer, menar Sven Granath, kriminolog och verksam vid Stockholmspolisen. Han har deltagit med synpunkter till Brå under arbetet med rapporten och ser fyra huvudspår.

– Inflödet av vapen under 1990-talet, påtagligt växande narkotikaekonomier i storstäderna, stora populationer med otrygg uppväxt och misslyckande i skolan och att polisen fått svårt att arbeta och klara upp grova brott i de särskilt utsatta områdena, säger han.

Även om skjutningarna inte bara sker i områden som polisen identifierat som utsatta, så utgår ofta konflikterna därifrån.

– I dag är det typiska tyvärr att en skjutning inte klaras upp, säger Sven Granath.

Utvecklingen i andra europeiska länder går i motsatt riktning med färre dödsskjutningar – men det betyder inte att kriminella gäng i Sverige fungerar annorlunda, enligt Amir Rostami.

– - Svenska gäng är inte unika. Företeelser som finns i andra länder finns här också. Det finns nyansskillnader mellan gängen, men om man tar vilka gängtyper vi har så finns de i Tyskland, Nederländerna och en rad andra länder runt om i världen.

Kanske för sent

Brås rapport visar att Sverige seglat upp till andra plats i rangordningen över förekomsten av dödligt skjutvapenvåld i europeiska länder. Tidigare låg Sverige långt ned på listan.

Manne Gerell, doktor i kriminologi vid Malmö universitet som även han deltagit med synpunkter till Brå under rapportarbetet, menar att de åtgärder som nu finns på plats är bra – men att de kan ha satts in för sent.

– Om de hade satts in innan det blivit norm i den kriminella miljön att man skjuter någon, då kanske den inte hade vuxit fram. Nu är det norm, man skjuter ihjäl någon om man har en konflikt, säger han.

Amir Rostami och Manne Gerell har liknande uppfattningar om vilka åtgärder som är viktigast. Det första är att jobba evidensbaserat, som i projektet Sluta skjut i Malmö som visat sig fungera tidigare i andra länder.

Dessutom måste lagföringarna öka från dagens låga nivå på 25 procent. Man måste även förebygga att barn i tio-tolvårsåldern i utsatta områden dras in i kriminella gäng, menar de.

Inte jättesvårt

– Vi vet att skolan är en bra skyddsfaktor. Sedan finns program som testats i USA med kbt-terapi, mentorsprogram och sommarjobb som har visat sig fungera på individnivå. I Sverige utvärderar vi sällan om till exempel sommarjobb fungerar mot kriminalitet, säger Manne Gerell.

Fler skjutningar under 2010-talet är ett symtom på en utveckling sedan 1990-talet och början av 1980-talet med ett inflöde av illegala vapen från Balkanområdet, menar Amir Rostami.

– Den utvecklingen har vi inte lyckats tygla. Då poppar det upp såhär, det blir synligt.

Polisen måste bli snabbare på plats i utredningarna, man måste ha snabbare teknisk hjälp med forensiska utredningar och ett batteri med åtgärder som måste göras, enligt Rostami.

TT: Om trenden går nedåt i Europa, då borde den kunna göra det i Sverige också?

– Det här är egentligen inte jättesvåra samhällsproblem. Det gäller att ha uthållighet och kunskap.