Kriminalvårdens forskningsenhet har granskat 3 150 fall där personer lagförts för våld mot en nuvarande eller tidigare partner. Brotten har begåtts som senast 2017 och uppemot 20 år bakåt i tiden. Studiens resultat som än så länge är preliminärt visar att inom två år hade en tiondel, 316 personer, återfallit i våld och lagförts på nytt.
Samtidigt är mörkertalet stort eftersom långt ifrån alla fall av våldsbrott mot en partner leder till fällande dom, enligt Louise Starfelt Sutton, forskningsledare på Kriminalvården.
– Vi är väl medvetna om att det inte är ett särskilt bra mått för att säga något om brottsligheten i stort. Det finns ett stort mörkertal, vi fångar inte det, säger hon.
Generellt sett återfaller 30 procent av alla som dömts till fängelse eller frivård i brott inom tre år. Återfallen i partnervåld är lägre, men måtten är inte jämförbara, enligt Louise Starfelt Sutton. Dels eftersom tiden för uppföljning skiljer sig åt och dels för att återfallen bland dem som lagförts för våld mot en partner skulle kunna vara betydligt fler om man räknade in även annan brottslighet.
Förnekar och förminskar
För att minska risken för återfall i brott driver Kriminalvården tre olika behandlingsprogram för att minska risken för nya våldsbrott mot en partner. Men långt ifrån alla deltar, tre fjärdedelar tackar nej. Behandlingsprogrammet för att minska risken för återfall är frivilligt.
Trots att en minoritet deltar i nuläget tror inte Kriminalvården att tvång är en framkomlig väg.
– Du skulle möjligtvis kunna övertyga personen att komma till behandlingsrummet. Men att vara aktiv i behandlingen, spela rollspel, samtala och nå en beteendeförändring – det tvånget har jag svårt att se hur det skulle gå till, säger Ellinor Hallebro, programutbildare inom Kriminalvården.
Motståndet grundar sig i gärningsmännens självbild, tror hon. Brotten är skamfyllda och många förnekar, förminskar och skyller på olika omständigheter.
Men det finns fler problem. Behandlingen har visat sig ha liten effekt. Idap, som utformats i USA och används i Sverige, utvärderades 2012 och visade på svaga resultat.
– Slutsatsen var att det i bästa fall ger en marginell återfallsminskning, säger Ellinor Hallebro.
De andra två programmen har den svenska Kriminalvården utformat själva och än så länge bara utvärderat i korta pilotstudier.
Återkommer i förhör
– Det ser positivt ut, men någon större beteendeförändring hos klienterna kan vi inte se. Det är en svår målgrupp, har man kommit till Kriminalvården så har man omfattande problematik, fortsätter Ellinor Hallebro.
I rättssalarna ser två av landets främsta jurister på brott mot kvinnor problemet tydligt. Silvia Ingolfsdottir Åkermark, målsägandebiträde och tidigare åklagare, har sett många män som dömts för våld mot sin partner dyka upp i nya ärenden.
– Jag har i princip aldrig varit med om att en man som misshandlat sin partner vill ha behandling, de förnekar att de gjort något brottsligt, säger hon.
Ulrika Rogland, målsägandebiträde och tidigare åklagare specialiserad på våld i nära relationer har samma erfarenhet.
– Min uppfattning är att återfall är väldigt vanligt. Behandling fungerar på vissa, andra är inte intresserade eller mottagliga för behandling.
Motivera med frigivning
Den 1 maj införs en ny lag som gör att Kriminalvården kan ställa högre krav vid beslut om villkorlig frigivning.
– Nu måste det till ganska mycket misskötsamhet för att skjuta upp frigivningen, säger Ellinor Hallebro.
Klienter kommer att behöva delta i återfallsförebyggande åtgärder, till exempel behandlingsprogram, för att friges efter två tredjedelar av strafftiden.
Frågan är om det motiverar dem till att förändra sitt beteende – eller till att komma ut från fängelset fortare.
– Det vi kan bedöma är om en person är aktiv i behandling och gör det som förväntas. Vi hoppas och tror att när man väl är i behandling så gör det skillnad, säger Ellinor Hallebro.
