Våld mot kvinnor tycks vara ett utbrett och underrapporterat problem i alla EU-länder. I en unik undersökning från 2014, hittills den enda i sitt slag, uppgav en tredjedel av kvinnorna att de utsatts för fysiskt eller sexuellt våld någon gång sedan de var 15 år.

En av tio uppgav att de blivit utsatta för sexuellt våld och 22 procent hade någon gång utsatts för våld av sin partner – men hela 67 procent uppgav att de inte polisanmält brottet.

Hur många kvinnor i EU som varje år dör efter våld från en närstående är oklart.

Men bara 2017 handlade det om minst 854 kvinnor, enligt EU:s statistikbyrå Eurostat som samlat in data från 16 länder.

Sverige i botten

Det är svårt att jämföra uppgifter om olika typer av dödligt våld mellan EU-länder.

Men en sammanställning av brittiska BBC visar att Rumänien och Nordirland hade flest fall av dödligt våld i nära relation sett till folkmängd. Sverige placerade sig det aktuella året, 2017, i botten av listan.

Statistiken omfattar dock bara ett antal utvalda länder och ger inte hela bilden.

Klara Hradilova Selin, utredare på Brottsförebyggande rådet (Brå), varnar för att dra slutsatser av statistiken.

– Det är vanskligt att jämföra liknande uppgifter internationellt. I Sverige har vi god kvalitet på data, i många andra länder är den mer tveksam, säger hon.

För Sveriges del rör det sig dessutom om små tal och stora svängningar mellan åren. 2017 dödades 11 i nära relation, året efter var antalet mer än dubbelt så stort, 26, vilket hade placerat Sverige betydligt högre upp – nånstans mellan Litauen och Tyskland.

Resurser saknas

Klara Hradilova Selin tror ändå att Sverige ligger hyfsat långt ner i en europeisk jämförelse.

– Mycket tyder på att vi inte ligger speciellt högt. Sedan är det som hänt de senaste veckorna oroväckande naturligtvis, men vi kan inte tala om en ny trend ännu, säger hon.

Sverige är ett högt rankat jämställdhetsland och ses ofta som ett föredöme när det kommer till arbetet med mäns våld mot kvinnor.

– Sverige har gjort väldigt mycket bra. Europa tittar på oss som ett gott exempel. På strukturnivå har vi varit först ut att sätta ned foten – vi har mycket policys och jobbar med de här frågorna. Sedan är frågan: Kan vi bli bättre? Ja, absolut, säger Susanne Strand, docent i kriminologi vid Örebro universitet.

Pengar och personal är det som saknas, menar hon.

– Det handlar mycket om att vi inte får resurser att göra det vi faktiskt pratar om. Det är jättebra med lagen om grov kvinnofridskränkning, men det finns inte resurser att ta omhand det, säger Susanne Strand.

Lära av andra

Nu ska exempelvis minimistraffet för grov kvinnofridskränkning höjas, men Susanne Strand frågar sig vad det egentligen kommer att få för effekt.

– Symboliskt sett är det otroligt viktigt att man stärker straffet. Men det är så få som blir dömda, så i praktiken spelar det mindre roll. Det är viktigare att utredningar kan göras i tid, att man säkrar en god bevisning och att kvinnor får stöd.

I dag tenderar myndigheter att jobba i stuprör och ärenden faller mellan stolarna. Exempelvis har Socialstyrelsens dödsfallsutredningar visat att många av kvinnorna har haft kontakt med flera myndigheter, men inte fångats upp – vilket även gäller förövarna.

Susanne Strand framhåller att ett strukturerat arbete mot våld i nära relationer kan rädda liv, och lyfter en metod som används i bland annat England och Finland som kallas Marac.

Den bygger på att experter från olika discipliner möts, utbyter information och fattar beslut. Såväl polis som socialtjänst, sjukvård och kvinnojour kan delta. Fokus är på offret. Skyddsåtgärder planeras och följs upp.

– Överlag verkar det vara en bra metod att samlas kring. Det ökar möjligheterna för kvinnorna att få ett samlat stöd och forskning har visat att det har effekt, säger Susanne Strand.

Kritik på flera punkter

Sverige har även fått kritik från europeiskt håll. Europarådets expertorgan Grevio, som granskar länder utifrån Istanbul-konventionen, pekar i sin senaste rapport ut 41 punkter där arbetet brister.

Bland annat att rättsväsendet är för långsamt i att hantera våld mot kvinnor från närstående, och att det saknas lagstöd för att i ett tidigt skede tvinga bort förövarna från hemmet.

Det är tydligt att det behövs ett kunskapslyft för alla aktörer som berörs, enligt Mikaela Nissén, utredare på Jämställdhetsmyndigheten.

– Istanbul-konventionen är något som Sverige har förbundit sig till att följa. Vi ser att det krävs åtgärder över hela spannet – från ett utökat förebyggande arbete till att fortsätta att förändra de normer och den ojämställdhet som möjliggör och rättfärdigar våldet. Och när våldet ändå skett ska våldsutsatta kvinnor och flickor få rätt stöd och skydd, och våldsutövare utkrävas ansvar, säger hon.

Oroväckande tendenser

Istanbul-konventionen, vars syfte är att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor, fyller tio år i år. Och även om arbetet med mäns våld mot kvinnor går framåt i flera EU-länder finns också tendenser som visar på en motsatt utveckling.

Turkiet beslutade tidigare i år att lämna Istanbul-konventionen, och en rad länder, däribland Bulgarien och Ungern, har skrivit på men inte ratificerat konventionen. Då är den inte bindande på samma sätt.

– Konventionen handlar om mänskliga rättigheter. Det är klart att det är oroväckande att inte alla länder ställer sig bakom det, säger Mikaela Nissén.

Hon framhåller samtidigt att en majoritet ändå har ratificerat konventionen, vilket måste ses som ett framsteg.

– Men kampen för kvinnors rättigheter har alltid mött motstånd. Att vissa länder inte ratificerar är ett uttryck för att det motståndet fortfarande är närvarande, säger Mikaela Nissén.