TT: Sexuella trakasserier är vardag inom svensk polis skriver författarna till boken "Gärningsmannen är polis", som släpps i dagarna. Är det så?

– Först vill jag vara väldigt tydlig och säga att det finns ingen plats för kränkningar inom svensk polis. Jag blir bedrövad och förbannad när sådant här inträffar, det finns inget som gör så ont i mig som när vi inte kan uppföra oss inom polisen. Vi är Sveriges största myndighet med 34 000 anställda och det är få individer som gör sig skyldiga till sådana här saker. Men jag vet att det förekommer, och när det händer måste vi hantera det på ett sätt som är rätt och bra för alla inblandade.

Skapa en kultur

TT: Men att det "är vardag", är det att ta i, eller hur ser din uppfattning ut?

– Ett enda fall är för mycket, men att det är vardag är inte den uppfattningen jag får. Men det kan hända att det finns mörkertal, att det inte berättas. Det är viktigt att vi skapar en kultur inom polisen som gör att man vågar berätta om man blir kränkt, att man blir tagen på allvar och att vi sätter stopp för den här typen av saker.

TT: Varför förekommer det?

– Hela samhället har problem i den här frågan, och svensk polis är en del av samhället. Men det får inte förekomma. Det som gör mig allra ondast är att det tar fokus från vårt viktiga uppdrag. Vi ska bekämpa brott och ge brottsoffer upprättelse. Vi är en stor, stark myndighet som är satt att bekämpa brotten, som också har våldsmonopol och annat, och då ska vi vara korrekta i alla sammanhang.

TT: Många tänker nog att är det några som ska veta att det här inte är okej, att det till och med är brottsligt i många fall, då är det väl ändå polisen?

– Absolut, och vi har ett väldigt noggrant regelverk som är mycket tuffare än på andra ställen och ändå förekommer det. Vi anmäler alltid för rättslig prövning när det kommer till en chefs kännedom, vi har disciplinära åtgärder och även korrigerande samtal när det inträffat olika saker, oberoende av det är för något. Ändå så inträffar det fortfarande, och det får inte vara på det sättet.

Gör ont

TT: I boken nämns en tystnadskultur inom polisen, vilket också du bekräftat tidigare. Hur kan det vara så här?

– Det gör ont också att det finns en sådan här tystnadskultur, vi vill inte ha det så. Samtidigt som det finns många som inte säger vad de tycker så upplever jag sedan jag blev rikspolischef att jag har aldrig fått så mycket brev och mejl från människor säger både bra och dåliga saker. I andra sammanhang är det högt i tak.

– Vi är så många anställda, vi jobbar dygnet runt i hela landet och våra direkta chefer, som har åtta till tolv personer under sig, det är så viktigt att de är stadiga i den här typen av frågor. De måste kunna skapa en kultur så att det kan tas upp sådana här saker i deras grupper. Känner man sig utsatt ska man berätta, man ska anmäla, man ska tas på allvar och det ska hanteras. Och den som man påstår har kränkt ska också bli behandlad på ett schysst sätt, vi är en rättsvårdande myndighet.

TT: Författarna beskriver en repressaliekultur, är det något du också känner till?

– Om det förekommer så måste vi ta tag i det också. Jag har varit med om sådana påståenden, och det är precis som med tysthetskultur och med kränkningar och annat att det här måste man kunna berätta om, det får inte förekomma att det finns någon repressaliekultur i vår myndighet.

"Ett friskhetsbetyg"

TT: Hur ska ni komma till rätta med problemen?

– Genom att jobba med dem hela tiden. Jag jobbar ständigt med det i den nationella strategiska ledningsgruppen med de högsta cheferna inom polisen. Vi har gjort en genomlysning av kulturen. Vi har särskilt anställda specialister på vår HR-avdelning som är experter på likabehandling, genusvetenskap och normkritik.

– Vi tar fram en massa riktlinjer och dokument, vi gör mycket saker som är korrekt, men det är inte värt någonting om inte våra chefer och medarbetare tar ett personligt ansvar och lyfter på de här frågorna och skapar en kultur som gör att man vågar säga ifrån om man blir behandlad på ett oschysst sätt, och att myndigheterna tar tag i de här frågorna.

TT: Det har nyligen startats ett nytt metoo-upprop inom polisen, #nödvärn2. Är inte det ett underbetyg för hur ni hanterat den här frågan?

– Jag tycker att det är ett friskhetsbetyg att man vågar ta upp de här frågorna igen. Jag ser fram emot att ta del av resultatet när det finns. Varenda fall som kommer till vår kännedom kör vi enligt våra fastställda rutiner, vi anmäler det till åklagare för att se om det begåtts ett brott, vi går igenom det disciplinärt och hanterar det efter konstens alla regler. Det kommer vi att göra framöver också.