Grova brott mot barn ska handläggas skyndsamt och har också prioriterats av regeringen som de senaste åren tillsatt extra resurser till denna del av polisens verksamheter. Trots det ökar handläggningstiderna.
Enligt TT:s granskning av handläggningstiderna för sexuella övergrepp mot barn i de 32 allmänna åklagarkamrarna, klarar ingen att fatta beslut om åtal inom tre månader från det att anmälan kommer in. Genomsnittstiden är 134 dagar för 2020. Det är en ökning från 129 dagar 2019.
Enligt förundersökningskungörelsen ska förundersökningar där målsäganden är under 18 år och brottet är grovt, inte ta mer än 90 dagar.
Karin Sjömilla som är barnrättsjurist på Rädda Barnen anser att de långa handläggningstiderna är mycket problematiska för barnen av flera skäl. Ett är att det kan dröja länge innan barnen får stöd från psykolog eller socialtjänst.
Barnet utan stöd
– För att polisen ska få en så korrekt berättelse som möjligt är det viktigt att polisen hör barnet innan psykologer eller socialtjänst gör det, och om polisförhöret dröjer står barnet helt utan stöd. Socialtjänstlagen och förundersökningskungörelsen krockar.
Förklaringarna till de långa handläggningstiderna är flera.
– När det gäller sexualbrott mot barn inbegriper det övergrepp över nätet. Vi har kunnat se en ökning av de brotten och de är ofta väldigt omfattande, komplexa och tar lång tid att utreda, säger Eva Johnsson, vice överåklagare vid Åklagarmyndigheten.
Hon berättar om ett fall från 2019 där det fanns hundratals målsägande barn över hela landet. Att identifiera offren och även få tillgång till spår från USA och ip-adresser var ett mastodontarbete som gjorde att det dröjde ett år och tre månader innan åtal kunde väckas.
– Så har man ett antal sådana fall då får det genomslag på statistiken, säger Eva Johnsson.
En annan flaskhals i utredningsarbetet är att det på olika platser i landet saknas barnförhörsledare inom polisen. Enligt Eva Johnsson behövs också fler barnåklagare, men det krävs lång erfarenhet för att kunna utreda den här typen av ärenden.
– De här ärendena är bland det värsta man kan vara med om. Att se en vuxen man tvinga en elvaåring att dricka urin, det är det inte alla som vill vara med om i sitt arbete.
Sexualbrott prioriterade
Sexualbrott mot barn är komplexa och tidskrävande ärenden som kräver samverkan mellan polis, åklagare och socialtjänst. Brott i nära relation mot barn har prioriteras inom polisen, berättar Maria Pettersson är polis och utredare på Barnahus i Stockholm.
– Så just sexualbrott mot barn är inget vi låter ligga och vänta, utan vi börjar jobba med dem samma dag de kommer in eller senast inom en vecka. Ofta handlar det om att prata med barnen direkt. Det som sedan drar ut på tiden är tekniska utredningar när datorer eller telefoner ska gås igenom.
Det som också kan dra ut på tiden är om målsäganden, det vill säga barnet, inte vill eller orkar prata och medverka i utredningen.
De långa handläggningstiderna kan, förutom ett psykiskt lidande, även medföra faror för barnet.
– Det är skillnad på om den misstänkte sitter frihetsberövad än om det är någon som går fri och som barnet känner. I värsta fall kan ju övergreppen fortgå om förövaren har fortsatt tillgång till det här barnet, Maria Pettersson.
Stora regionala skillnader
TT:s granskning visar också är stora skillnader mellan de olika åklagarkamrarna i landet. Längst handläggningstid är det i Eskilstuna och Västerort i Stockholm, som har en väntetid på 258 respektive 256 dagar. Det är alltså nästan tre gånger så lång tid som det enligt lag får ta att handlägga sexualbrott mot barn.
– Det är helt oacceptabelt. Barn har ju inte samma begrepp om tid eller om rättssystemet, så när det drar ut så här är det många barn som tänker att ingen tror på dem, säger Karin Sjömilla.
Sexualbrott mot barn är svårutredda också för att det oftast inte finns några vittnen och det saknas teknisk bevisning. I stället bygger de ofta på vittnesmål från barnet. Barnets minnen av händelsen kan påverkas om det hinner gå lång tid, så det kan bli svårt att få fram vad som egentligen har hänt, enligt vice överåklagare Eva Johnsson.
– När vi ska presentera det här materialet i rätten ställer domstolen höga krav på barnets berättelse, och om barnet har svårt att minnas och därför inte kan lämna en tillräckligt detaljerad berättelse om vad som hänt blir det svårt att väcka åtal. Så många av de här brotten leder inte till åtal. Men det är inte för att de inte har hänt.