Av de cirka 40 ungdomar som hittills dömts till den nya påföljden i Sverige har de flesta dömts för rån eller grov misshandel. En femtedel är dömda för sexualbrott.
Trots att de är unga kanske det inte är första gången de dömts för brott. Men det är förmodligen första gången de ska avtjäna sitt straff i Kriminalvårdens regi.
Det första mötet med Kriminalvården på frivårdskontoret kan för den unga brottslingen bli en signal om att nu är det allvar, tror Maria Svantesson, som samordnar frågor som rör ungdomsövervakningen inom Kriminalvården.
– Frivården har kontakt med klienter från alla samhällsskikt och med olika bakgrunder. Om det sitter äldre kriminella personer, med kriminella attribut väntrummet kan jag tänka mig att det upplevs som skrämmande.
Ungdomskoordinator Josefine Reis som jobbar med de unga övervakningsdömda på frivården i Borås håller med.
– Många tycker att det är skrämmande med Kriminalvården. Det är mycket okunskap och ovetande som gör att man blir lite extra rädd innan man kommer hit.
Övervakat prov
Inne på frivårdskontoret i Borås ser det mest ut som på en vårdcentral var som helst i Sverige. Ett virrvarr av korridorer med dörrar som leder till olika besöksrum. En skillnad jämfört med en vårdcentral är dock att toaletten, där de unga regelbundet lämnar urinprov för drogtest, inte bara har en lucka där kissprovet ska lämnas. Den har också ett spegelglas genom vilket personalen övervakar när provet lämnas.
Förbud mot att använda alkohol, narkotika och vissa andra hälsofarliga medel är en av tre obligatoriska föreskrifterna i straffet. Och det är inte helt ovanligt att det finns en missbruksproblematik hos de unga enligt liknande mönster som kan ses hos vuxna brottslingar.
– Om man ska generalisera så finns det i högre utsträckning en missbruksproblematik bland dem som dömts för rån och misshandel. Hos dem som dömts för sexualbrott är det inte lika vanligt med missbruk av alkohol och droger, säger Maria Svantesson.
Ett utegångsförbud
En annan obligatorisk del av påföljden, och den som de flesta känner till, är fotbojan. Den som aktiveras helgkvällar och helgnätter för att begränsa hur den dömde kan röra sig i samhället under dessa tider.
– Helghemarresten är ju ett klassiskt utegångsförbud, har lagstiftaren tänkt sig. Föräldrarna ska få hjälp att sätta gränser för barnen, säger Maria Svantesson.
Och de gränser som sätts för rörligheten är ganska exakt bostaden. Man får inte gå ut och köpa godis eller gå ut med soporna och inte gå ut i trädgården eller till garaget om det finns sådant. Möjligtvis kan man få gå ut på en mindre balkong.
– Man måste ha tillgång till en toalett och kanske möjlighet att koka te. Bor man i en lägenhet så räknar man in hela lägenheten. Men om man bor på behandlingshem så kan man inte ha flera flyglar som man får röra sig i så då får man begränsa det. Då kan klienten kanske behöva flytta inom hemmet så att den bor närmare köket till exempel, säger Maria Svantesson.
Även om de flesta unga har fått den klassiska helghemarresten kan övervakningen med fotboja också behöva utformas på andra sätt beroende på den unges levnadssituation.
– Det är ju inte alla barn som har det bra hemma. Vi har ett ärende där vi vet att det är konflikter i hemmet. Då blir det ju lite svårt att säga att han måste vara hemma på kvällarna när hans strategi kanske varit att sticka ifrån hemmet när det blivit bråk. Då finns det möjlighet till en geografisk begränsning i stället. Till exempel att man inte får ta sig in till Göteborgs centrum och då gäller den geografiska begränsningen dygnet runt alla veckans dagar, säger Maria Svantesson.
För den som bryter mot helghemarresten väntar, beroende på hur allvarlig överträdelsen är, polishämtning. På det följer också en varning och kan även innebära att fler föreskrifter eller tätare samtal läggs in i påföljden. Om den unge grovt eller vid upprepade tillfällen bryter mot arresten eller andra föreskrifter kan ärendet skickas tillbaka till åklagaren för utdömande av ett annat straff.
– Ganska mycket misskötsamheter kan vi nog säga generellt att det har varit i många ärenden. Antingen så fungerar det helt problemfritt, men det har också varit ärenden med ungdomar med mycket problematik, med pågående insatser från flera olika myndigheter såsom LVU- vård och vård på behandlingshem. De testar gränser, missbrukar, uteblir från möten eller bryter mot helghemarresten, säger Maria Svantesson.
Lägger sig i
I påföljden ungdomsövervakning finns också en tredje obligatorisk del, som är den som det kanske läggs mest tid på under avtjänandet. Det är skyldigheten att "regelbundet träffa en särskild koordinator inom frivården". Den skyldigheten inleds med att den dömde och vårdnadshavaren kallas till frivården som inleder en utredning om den unge.
– Man kartlägger allting kring klienten. Vi gör hembesök, socialtjänsten är med på möten, man tar kontakt med polisen och kollar hur det ser ut där, eventuellt skola, sysselsättning, fritidsaktiviteter, risk för återfall i brott, om det finns ett missbruk och vilka skyddande faktorer som finns, säger Josefine Reis.
När kartläggningen är klar beslutas det om föreskrifter, förutom de obligatoriska, för vad den dömde ska och inte ska göra under strafftiden.
– Vi försöker göra upp som ett schema för klienten och lägga oss i vad den gör på dagarna och fylla dem med ett innehåll som är bra och meningsfullt, säger Maria Svantesson.
KBT-samtal
Bra och meningsfulla aktiviteter kan exempelvis vara att studera eller ha annan sysselsättning som ska få den unge att antingen komma ut i arbetslivet eller tillbaka till skolan.
På schemat står också att träffa sin handläggare på frivården minst två gånger i veckan för samtal. Samtalen är inte om ditten och datten utan utgår från en samtalsmetodik som används även inom övriga delar av Kriminalvården.
– Det är KBT-baserat och fokuserat på förändringsarbete. Att man ska kunna förändra sina tankar, sina tankemönster och att man ska veta lite om varför man reagerar som man gör i vissa situationer, säger Josefine Reis.
– Klienterna får hemläxor att fundera över beteendesekvenser. Att man stannar upp och tänker efter innan man agerar, säger Maria Svantesson.
Josefine Reis, som nu jobbat med ungdomsövervakningsärenden ett par månader, säger att det hittills varit en positiv upplevelse.
– Jag tycker att det är jättebra. Man hjälper ungdomen där den är just nu med de saker som finns runtomkring och förstärker det som är bra, säger hon.
– Klienterna är ofta motiverade till att sköta det men sen kanske de inte har förmåga att sköta det.
Om ungdomsövervakningen verkligen är en påföljd som stoppar unga brottslingar från fortsatt kriminalitet återstår att se.
– Jag tycker det är jätteviktigt att vi tittar på det och forskar på det. Vi bygger insatserna på det vi vet fungerar.
